Det är en smärtsam skildring, berättelsen om ”Snickar-Björn” som blir Lee. Björn från Äntligen hemma på tv4 var snickaren som var själva sinnebilden av manlighet. Men, som han själv säger, den manliga utstrålningen var ett sätt att hantera det som pågick på insidan – känslan av att höra hemma i en annan kropp än den egna.
Ledarsidan har återkommande kritiserat svensk vård som utan vetenskapligt stöd inlett irreversibel behandling av mycket unga personer. Försiktighetsprincipen måste alltid råda. Den lilla forskning som finns är gjord på personer som ”Snickar-Björn”, det vill säga vuxna män – inte barn.
Det hindrar inte att könsdysfori, den inneboende upplevelsen av att inte höra ihop med sitt kön, är mycket smärtsamt. Det handlar om de få barn som årligen föds med ett oklart kön, men också om ett eskalerande antal människor som har ett tydligt kön men som identifierar sig som det motsatta könet eller något mitt emellan. Hur ska kyrkan bemöta dessa?
[ Karolinska fortsätter hormonbehandla unga trots uppmaning ]
Ofta, ja nästan regel med mycket få undantag, är dysforin förenat med ett psykiskt lidande och en existentiell ohälsa som, obehandlad, vilket ”Snickar-Björn” berättar om, kan leda till en så djup depression att den enda utvägen man ser är att avsluta sitt eget liv. Då hjälper det inte att vårdköerna är årslånga. Inte heller att bli bemött med fördomar. Inte heller att samhällets syn på kön är så stereotyp.
Alltför snäva normer begränsar oss från att vara dem Gud skapat oss till.
— Frida Park
Rosa klänningar, dockor och smal midja för flickor. Tuffa jackor, fotboll och stora muskler för pojkar. Nog så begränsande för många av oss. Men det stannar inte där. Normerna talar om hur flickor och pojkar bör uppföra sig, känna och vilja bli. Och de som inte passar in i de på förhand stöpta och rätt snäva mallarna upplever ofrånkomligen ett skav, större eller mindre, vilket kan leda till psykisk ohälsa.
Handlar det här om att två kön är förlegat, att det genus man tillhör eller känner sig som enbart är socialt betingat? Nej. Men även den som bygger sin världsbild på att Gud skapade människan till man och kvinna behöver reflektera över vad sinnebilden av detta gör med oss som individer. Måste det alltid resultera i machomän och undergivna kvinnor – eller tvärtom för den delen? Nej.
[ Elisabeth Sandlund: Könsdysforivården av unga är vår tids neurosedynskandal ]
Alltför snäva normer begränsar oss från att vara dem Gud skapat oss till. Det går att hålla med om det och samtidigt anse att kvinnor och män är olika. Hade lika många, och siffran ökar hela tiden, upplevt smärtsam könsdysfori och sökt vård för detta om samhället hade haft en större generositet kring könsroller? Hade lidandet varit lika stort? Det är frågor värda att ställa. Och här behöver kyrkan idka självreflektion. Hur talar vi om manligt och kvinnligt? Hur talar vi om och med transpersoner?
I våra kyrkor i dag, och i synnerhet i våra ungdomsgrupper, finns det personer som upplever en kamp med sin könsidentitet, flickor och pojkar som mår mycket dåligt. Vi måste kunna erbjuda dem något annat än moralistiskt förfasande. Kyrkan bör därför dra sig till minnes vem Jesus visade störst omsorg: den som av samhället sågs som utstött och marginaliserad. Den udda. Den som känner att han eller hon inte passar in.
[ Steven Crosson: Skotsk lag om byte av juridiskt kön stoppad av London ]
