Ledare

Brister i ledarskap kan inte enbart lösas med tysta uppgörelser

Lennarth Hambre: Även kongretionalistiska rörelser behöver tydligare struktur och ansvar för att kunna gripa in

Det är inte länge sedan vi hade en genomgripande debatt om osunt ledarskap i Dagen. Tyvärr är det alltid aktuellt. Ibland är det nödvändigt att konfrontera ledarskap där förtroendet verkar vara förbrukat. Berättelser, nu senast från Folkungakyrkan i Stockholm, som Dagen skrivit om (22/2) men exemplen kan mångfaldigas, väcker många frågor. Detta är en sorgesam utveckling som också får dramatiska konsekvenser inte minst för det lokala ledarskapet med frivilliga ledare.

Ledarskap på skilda nivåer i kyrka och samhälle har stora utmaningar och får aldrig missbrukas. Det handlar om planering, struktur och nödvändiga beslut som gör att arbete och samverkan mellan människor blir så enkelt och smidigt som möjligt. Pastoralt ledarskap i kyrkan har ett uppdrag som aldrig tar slut och där uppnådda mål och förkunnelse inte alltid kan utvärderas.

För att förebygga bristerna behövs tydliga strukturer. Kyrkans olika samfund har skilda metoder för att hantera och bearbeta detta. Frikyrkan har i regel en ganska svag struktur för uppföljning av brister i pastoralt ledarskap. Svenska kyrkan har sitt domkapitel. De svaga kontrollstrukturerna har sina historiska rötter i en stark kongregationalism till skillnad mot biskopskyrkans struktur.

Det visar sig dock att de frikyrkosamfund som har ordination har tydligare former för hur den följs upp och kan avslutas. Även samfund utan ordination bör bli tydligare i dessa frågor och utveckla sina redskap för ansvar och stöd för att kunna vara en lärande organisation där misstag inte återupprepas. En sådan struktur blir också ett skydd för inte minst en ung generation blivande pastorer. Det öppnar för möjlighet att bearbeta, tillfälle att lära och ett skydd för både ledare och församling.

I vissa sammanhang har problem inom ledarskapet reducerats till en facklig fråga. Vi ser nu att fler uppgörelser kring pastorala brister blir ett avgörande för de fackliga- och arbetsgivarorganisationer som står till buds. Pastorer som måste sluta med förespeglingen av samarbetsproblem i en uppgörelse, troligen med ett antal månadslöner och tystnadsplikt för alla parter.

De som har lätt för att kliva fram också behöver träna sig att med jämna mellanrum kliva tillbaka.

—  Lennarth Hambre

Det borde i än högre grad vara en fråga också för samfunden som behöver ta ansvar, även kongregationalistiska. De pastorala bristerna behöver bearbetas i ett tryggt sammanhang. Inte minst eftersom konflikterna i frikyrkan ofta, men inte bara, handlar om ledares karaktär och personlighet snarare än om teologi.

Ledare måste själva ta ansvar för en rytm som gör att livet blir sunt både för sig själva, människor i deras närhet och sammanhanget man leder. Inte minst behöver vi inom kyrkan arbeta för att de som har lätt för att kliva fram också behöver träna sig att med jämna mellanrum kliva tillbaka. Endast så bygger man en kyrka med ett hållbart ledarskap och motverkar att medlemmar far illa av osunt ledarskap i framtiden.

Fler artiklar för dig