Är unga vuxna i dag en generation av liberal-konservativa karismatiker?

Hon tittade oförstående på mig när jag berättade att de äldre i hennes församling förmodligen ansåg att en person inte kunde bejaka sin homosexualitet och samtidigt vara kristen. “Men då är de ju inte kristna” utbrast hon, och fortsatte “som kristen är ju kärleken det viktigaste och då måste man få älska vem man vill”.

Nu är inte ämnet för den här texten frågan om HBTQ utan den krock som inte sällan uppstår mellan olika generationer i församlingar. Det inledande exemplet åskådliggör att slitningarna inte främst handlar om musikstil utan om djupgående kulturella förändringar som förklaras av att generationerna formats i olika kulturella miljöer. Det har i sin tur fått konsekvenser för vad man menar att tro handlar om.

I den nyligen utgivna rapporten om unga vuxna i frikyrkliga församlingar - Kristen tro på glid - konstaterar sociologen Roald Zeiffert att de unga vuxna bibelskoledeltagare han undersökt uppvisar en stor bredd i etiska frågor men är förhållandevis homogena och konservativa i teologiska.

En förkrossande majoritet anser till exempel att det bara är genom Jesus en person blir frälst. De har också en konservativ syn på Bibeln. Däremot ser han en större variation när det kommer till etiska frågor. Där är de betydligt mer liberala, i betydelsen att de uppfattar att etik är en fråga som är upp till individerna själva att bestämma över. Fler värderar personliga andliga upplevelser, som viktigare för tron än deras pappa.

Är det här en generation liberal-konservativa karismatiker?

För många är kombinationen av begreppen liberal-konservativ omöjlig. Äldre generationer växte upp i en kyrka som fortfarande hade en del av den kulturella makten kvar, inte minst när det kom till etiska frågor. Den kristna traditionella äktenskapssynen var den normala och få i samhället valde att flytta ihop före de gifte sig. I kyrkan var det i princip inte hört om. Den kristna tron hade en självklar auktoritet på moralens område.

Men synen på auktoritet har förändrats på ett grundläggande sätt de senaste 50-åren. Om det förut i betydligt högre utsträckning var normer utanför individen som var avgörande uppfattas det i dag vara upp till individen själv att bestämma över sitt liv. Det viktigaste är att vara sann mot sig själv.

Det går helt enkelt inte att be fisken lämna vattnet.

—  Fredrik Wenell

En del sociologer beskriver det som den subjektiva vändningen. Den inre kompassen ska styra mot den längtan efter äkthet alla strävar efter. Det betyder att de auktoriteter som förut fanns utanför människan, exempelvis Gud, numera finns inom människan. Att lyssna inåt är det självklara. Dessa idéer genomsyrar hela samhället och har blivit som vattnet för fisken, en kultur vi alla simmar i.

Idén om en auktoritet utanför den enskilda individen har dröjt sig kvar något längre i kyrkliga miljöer, inte minst i frikyrkor, än den gjort i samhället generellt. Men de ungdomar som nu växer upp i församlingarna gör det i samma kultur som alla andra. Den digitala revolutionen har accelererat förändringarna och gjort att unga människor i dag återigen uppfattar sig ha stora möjligheter att påverka samhället.

[ Lennarth Hambre: Kyrkan är alltid en generation från att dö ut ]

Kyrkorna har inte råd att bara reagera med bestörtning och indignation på dessa förändringar. Det går helt enkelt inte att be fisken lämna vattnet. Ett betydligt mer konstruktivt bemötande är därför att precis som i alla sammanhang där kyrkan möter nya kulturer ställa frågan vad i kulturen man kan anknyta till. Därför är det viktigt för kyrkorna att förstå hur det hänger ihop. Annars är risken påtaglig att generationerna aldrig riktigt kommer kunna mötas.

Om det nu är äktheten mot sig själv, och upplevelsen som är det mest centrala för många unga förstår vi att diskussionen om vilken musik som ska finnas i gudstjänsten inte bara handlar om form utan om något betydligt mer grundläggande. Att vara äkta mot sig själv. Det går naturligtvis att invända att den kristna tron inte handlar om mig själv utan om Gud. Men det vore som att tala spanska i England - få av de unga kommer förstå. De förändringar som majoritetskulturen gått igenom måste alltså tas på största allvar för att krockarna mellan generationer ska kunna lösas.

Men det handlar inte bara om att undvika generationskrockar utan också om hur de goda nyheterna återigen ska bli hörda i vår samtid. Det som därför behöver göras är en djupgående bearbetning av hur evangeliet, att Jesus är Herre, bör förkunnas i en kultur där allt handlar om att vara äkta och att det är det egna valet som är avgörande i livet.

[ David Davage: Gör upp med myterna om lovsång ]