”Ta inte in insändare om lovsång”, sa de

När jag började på Dagen 2016 som debattredaktör träffade jag pastorer och samfundsledare för att höra vilka frågor de såg som aktuella och viktiga. Jag fick många bra förslag. Jag fick också höra om ämnet jag borde undvika att släppa fram: insändare om sång och musik i frikyrkan. “Det är så uppslitande”.

Känslovågorna går ofta höga när det handlar om sång och musik i kyrkan. Det fick P4 Jönköping erfara förra veckan när de sände ett reportage om debatten i frikyrkorna, som Dagen skrivit om (3/3). Engagemanget blev så stort att även Ekot och kulturnyheterna plockade upp inslaget. Men riktigt så enkelt som att ställa modern lovsång mot äldre psalmer är inte frågan. Och nog handlar det om olika smakpreferenser och generationsskillnader, men inte enbart, som också Fredrik Wenell skrev på ledarplats nyligen (3/3).

Som Siv Lindström Wik skrev igår på debatt (9/3) handlar det också om vilken musikstil vi vuxit upp med och därför känner oss trygga med. Eller som Ivar Lundgren skrev tidigare (3/2): “vad vi inte tycker om är att förlora det som är oss kärt i den äldre sång- och musikskatten”. De tonföljder och textrader som förr bidragit till att vi upplevt Gud i musiken är de vi gärna vill höra och sjunga. Det är psykologiskt sett förståeligt – varje generation har ju sin musik. Ju äldre vi blir, desto svårare kan det upplevas vara att erfara Gud genom främmande musik. Svårare, men inte omöjligt.

Utifrån det perspektivet blir det begripligt att det kan vara en sorg att inte lika ofta få höra sångerna som tidigare skapat gudsmöten. Nästan som om vi berövas möjligheten att återigen få möta Gud. Detta måste varje sång- och musikledare i kyrkan inse. Därför är det naturligtvis så att vägen framåt stavas mångfald.

Samtidigt som vi strävar efter mångfald måste vi komma ihåg att det för kristenheten är en överlevnadsfråga att nästa generation får möjlighet att göra kyrkan till sin. Att unga genom sitt uttryck får tillfälle att uppleva Gud i musiken och utvecklas på sin vandring i tron. Därför är det inte orimligt att från den som länge vandrat med Gud önska en generositet gentemot den som är nyare i tron.

[ Frida Park: Alltför många vill leka Idoljury i kyrkan ]

Eftersom vi i dag sjunger väldigt få sånger från Jesu tid kan vi vara vissa om att det här är en fråga som kristna brottats med i alla tider. Under kyrkans två tusen år har sånger fötts, inspirerat och sedan dött ut. Den sångskatt som är aktuell i dagens debatt har på sin höjd ett eller ett par sekel på nacken. Det är ett väldigt kort perspektiv i hela kyrkans långa historia.

Hur hanterade tidigare generationer samma brännande fråga? Hur hanterade de ny musik och sorgen över att den gamla så småningom föll i glömska? Kanske genom att lita på att Gud inte har tagit sin hand ifrån sin kyrka. Kanske genom att lita på att Gud kan använda sång och musik och vidröra någon även om jag inte känner mig berörd. Kanske genom att lita på att det inte innebär att Han övergivit mig.

Kanske genom att lita på att släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himmelen, inte ens när tonerna här på jorden inte helt är enligt mitt tycke.

[ Ivar Lundgren: Det är inte det musikaliska nyskapandet som orsakar missnöje i kyrkbänkarna ]