Kuppen på medlemsmötet inom Socialdemokraterna i Botkyrka har väckt stor uppmärksamhet. Kan något liknande ske i kyrkorna? Det är ingen hemlighet att demokratiska föreningar, partier och andra organisationer möter utmaningar. Ett exempel är Missionskyrkan i Rimbo där medlemmarna nu beslutat att lämna samfundet Equmeniakyrkan. Beslutet har väckt kritik i samfundet i stort men även i församlingens egna led.
Det finns skäl att reflektera över hur man undviker att en församling utsätts för en kupp. Ska även den som bara “finns med på pappret” kunna vara med och avgöra en församlings vägval i viktiga frågor, eller bör det vara förbehållet den som är aktiv, engagerad och villig att ge? Frågan är högst aktuell i pingstkyrkan i Uppsala, som Dagen skriver om i dag. Visst hade det varit önskvärt om alla som är medlemmar i en församling också är engagerade och på olika sätt bidrar till verksamheten och vägvalen; en dröm, inte minst utifrån perspektivet att det är svårt att vara troende på egen hand. Men så ser tyvärr inte verkligheten ut.
Kanske finns det anledning att, som föreståndare Dan Salomonsson menar, uppmana till självprövning och att den som inte ger en viss summa eller är delaktig upp till en viss nivå bör avstå från att också påverka församlingens framtid?
Det vore i så fall en utveckling som för med sig konsekvenser. På demokratins och jämställdhetens områden var frikyrkorna tidigt banbrytande på ett sällan skådat sätt. Alla, oberoende av kön eller klass, och långt innan kvinnor hade rösträtt i allmänna val, fick säga sin mening i sökandet efter Guds vilja för församlingen. Förslaget innebär ett avsteg från principen en medlem - en röst.
[ Fredrik Wenell: Ska församlingen rösta om svåra teologiska frågor eller inte? ]
Det skulle också kunna skapa ett problematiskt “a- och b-lag”. Självprövning låter bra, och sänder en tydlig signal till den som inte passar in i de uppställda kriterierna. Och kan man verkligen mäta engagemang? Hur engagerad är den som är sjuk eller går igenom en ärlig troskris?
Det finns en överhängande risk att änkan och fattigpensionären som endast kan bistå med en kopparskärv och närvara när någon tar sig tiden att hjälpa henne till kyrkan ser detta som en uppmaning att inte rösta. Likaså att barnfamiljerna med utmanande småttingar som inte finner en plats i söndagsskolan uppfattar att de inte bör rösta för en förändring, trots att den skulle kunna hjälpa deras barn. Och ska den som låtit döpa sig och tagit ett aktivt beslut att bli medlem inte ha något att säga till om för att svensk myndighetsålder inte uppnåtts? Många är exemplen som visar att det finns en risk att förändringen blir olycklig.
Det finns alltså skäl att överväga alternativa sätt att öka engagemanget (kanske genom uppsökande verksamhet och medlemsvård?) och förekomma potentiellt förödande kuppförsök. Nej, alldeles enkelt är det inte att organisera sig demokratiskt. Men “… ingen påstår att [församlings-] demokrati är perfekt eller allvetande. I själva verket har det sagts att demokratin är den sämsta styrelseformen, om man undantar alla andra styrelseformer som prövats tid efter annan”, som Winston Churchill så träffsäkert sa.
[ Pingst Uppsala inför krav på medlemmar som vill rösta om församlingen ]
