Nej, att heja på AIK är inte en religion

Vad är religion? Frågan kan tyckas vara lätt att svara på men orsakar allt som oftast begreppsförvirring. I Sverige har vi ett offentlig system som godkänner religioner, vilket i sig är märkligt men förklaras naturligtvis av att staten delar ut bidrag till religiösa organisationer. Då behövs det kontroll.

Men staten tycks vara förvirrad över vad som är religion och inte är det.

2022 blev ”Vår svartgula sal” godkänt som trossamfund och motiveringen är inte tagen ur luften. Den nya “AIK-religionen” ger nämligen uttryck för ett vanligt sätt att beskriva religion i dag. De menar att deras “religion” skapar gemenskap, mening och en känsla av helighet inför fotbollsklubben AIK.

Visst kan kvällstidningarnas sportbilagor jämföras med religiösa urkunder. Deras texter är lika mycket föremål för oenighet mellan olika falanger i sportens värld som bibeltexter bland kristna.

Om allt som ger mening kan vara religion blir till slut inget religion.

—  Fredrik Wenell

För dem av oss som uppskattar idrott är det inte svårt att förstå det engagemang och identitet som idrotten ger. Men gör det verkligen sporten till en religion?

Det sättet som AIK-religionen ser på sin tro kallas funktionalistiskt. Det är funktionen som betonas och som betraktas som betydelsefull för individen och samhället. Den skapar gemenskap och sammanhållning. Den förståelsen är också i linje med hur den svenska staten använt religionen för sina egna syften.

[ Fredrik Wenell: Lyckad integration hänger på religionsfriheten ]

Om staten ska använda sig av en funktionalistisk religionsdefinition borde rimligen också Humanisterna bli godkända som trossamfund. De uppfyller nämligen samma krav som ”Vår svartgula sal”. De har riter, skapar gemenskap, har läror och det är inte otänkbart, men det låter jag vara osagt, att de också idkar någon form av meditation som borde kunna jämföras med bön.

Kristen tro som funktion börjar också ta alltmer utrymme i offentligheten. Ett exempel var när Dagens Nyheters kulturredaktör Björn Wiman kom ut som kristen i en krönika i slutet av förra året (11/12-22). Trosbekännelsen är nödvändigtvis inte sann men ger honom mening. Korset runt halsen hjälper honom att upprätthålla det som är heligt. Han tar del av nattvarden för att det ger en känsla av gemenskap. En text som på ett vackert sätt beskriver kristen tro som funktion för individen.

[ Svensk debatt om religionsfrihet är tafatt ]

Det stora problemet med en funktionalistisk definition av religion är att den riskerar att göra religionen innehållslös. Självklart inte för individen, men om allt som ger mening kan vara religion blir till slut inget religion. Och i förlängningen blir den grundlagsskyddade religionsfriheten verkningslös. Det vore olyckligt eftersom syftet med statliga bidrag till trossamfund är att möjliggöra det ovärderliga bidrag som trossamfunden utgör i samhället med grund i sina övertygelser.

Det är även den funktionalistiska definitionen av religion som gör att frikyrkor och muslimska gemenskaper ofta ifrågasätts. Deras hängivna och starka tro, som inte så lätt låter sig stängas inne i garderoben, betraktas med skepsis eftersom den antas splittra nationen.

Visst ger mötet med Jesus mening och fyller därmed en viktig funktion, men alla som bekänner Jesus som Herre vet att tron är betydligt mer än att skapa gemenskap eller en känsla av helighet.

[ Elisabeth Sandlund: Religionsfrihet är inget argument ]