Kyrklig cancelkultur mot den som tar ställning i hbtq-frågor

Teologen och Dagen-krönikören Joel Halldorf berättar i en intervju i Dagen att han märker av cancel-signaler mycket mer nu än tidigare i kyrkorna. I hans fall innebär det att personer hör av sig och förklarar att han har fel bibelsyn eller på andra sätt är ”oren”. Enligt cancelkulturens logik vill de vare sig förknippas med eller ha med honom att göra. Det är mycket olyckligt och förödande att den sortens cancelkultur tycks öka också i kyrkorna, inte bara för Halldorf.

I Dagens reportage (14/4) om händelserna som skedde efter en predikan i Furuhöjdskyrkan i Alunda får vi veta att Svenska kyrkans präst vill cancellera konfirmandsamarbetet med frikyrkan eftersom alla måste känna sig trygga, precis som Frida Park tidigare skrivit om. Risken, får man anta, är att de, om de skulle utsättas för de åsikter som predikan gav uttryck för, skulle kunna känna sig utpekade och kränkta.

I Alunda adresserade pastorn inte människor utan gav uttryck för åsikter i kontroversiella frågor. Som en följd av det vill prästen beskydda konfirmanderna från den sortens åsikter. Är prästens reaktion eftersträvansvärd i ett demokratiskt samhälle? Knappast.

Ett betydligt mer konstruktivt förhållningssätt vore att prästen, liksom Halldorfs belackare, tog tillfället i akt och försökte förstå hur motparten tänker. Det betyder inte att man behöver komma överens, det räcker med att försöka förstå – men utan att cancellera. I ett demokratiskt samhälle, och i kyrkan, räcker det inte med att tåla ”den andre”, man behöver leva sida vid sida med den annorlunda.

Visst behövs det trygga rum, men inte trygga i den meningen att de ska madrasseras.

—  Fredrik Wenell

En av de frågor som i dag delar kyrkorna handlar om samlevnadsfrågor, inte minst homosexualitet. Den var aktuell i Furuhöjdskyrkan och den adresserade Emmanuel Karlsten i en krönika om artisten Andreas Wijk i Sändaren (11/4). Den ”dånande tystnad”, som Karlsten tycker att pingströrelsen präglas av, anser han vara ”tortyrliknande”.

Tystnad, på svåra områden, är inte bra, som ledarsidan tidigare skrivit om. Men den tystnad han tycker sig höra (sic!), om det ens är en tystnad, beror inte alls alltid på ovilja eller att man inte bryr sig. För många handlar det om en rädsla att bli cancellerade om de uttalar sig åt det ena eller andra hållet medan tystnaden för andra kan handla om att de helt enkelt inte vet vad hur de ska tänka. De är inte färdiga.

[ Hård kritik mot kyrka efter uttalande om kön och äktenskap ]

Karlsten är trött på att vara ”varsam med de konservativa” medan andra är frustrerade över att behöva ta hänsyn till ”liberalas” alltför känsliga spröt över vilka ord som används.

Prästen vill ha trygga rum och Halldorf blir betraktad som ”oren”. Inget av detta är ett hållbart förhållningsätt. Visst behövs det trygga rum, men inte trygga i den meningen att de ska madrasseras för att skydda mot allt som skaver, utan genom att samtalen förutsätter ett ömsesidigt förtroende och respekt för varandra – oavsett ståndpunkt. För att samtalen ska kunna ske krävs ju att man stannar kvar i samma rum.

De allra flesta vill andra väl och därför är frågan snarare om kyrkorna har tålamod och mod att vara varsamma med varandra utan att döma ut den som vågar uttrycka sig, åt vilket håll som helst, eller den osäkra?

[ Joel Halldorf: Kanske går utmärkt att forma lärjungar med hjälp av tiktok ]