Är kyrkans tystnad kring alkohol ljudet av frihet?

Min farfar var ung när han blev frälst in i pingstväckelsen på 1930-talet. Han hade på nära håll upplevt alkoholens fruktansvärda baksidor och bad för sin fars frälsning ur dess klor. Farfar rörde inte en droppe under resten av sitt liv, vis av erfarenheterna av att ha vuxit upp med en far som intagit alltför många och vilket pris detta kostat. Men också eftersom han var viss om att frälsningen innefattade även en befrielse från rusdryckernas fångenskap. Jag är inte ensam om att ha förfäder som gjort en liknande resa, som bytt ut den här världens vin mot det himmelska.

I dag, många generationer senare, har vi en frikyrka där det talas allt tystare om alkoholens baksidor och allt fler dricker, som framgick av Dagens dokument om frikyrkan och alkoholen. Är det en välkommen utveckling, en frigörelse från förlegade syndakataloger och skam- och skuldbeläggande? Eller är det en oreflekterad hållning som vi bör se upp med?

Svaren varierar beroende på vem du frågar. En del förfasar sig över den tillåtande attityd många frikyrkliga, framför allt under 50, har gentemot alkohol. De ser stora risker med att ättlingar till alkoholister bjuder in till vinmiddagar i glada bröders och systrars lag. En del handlar naturligtvis om att det kan finnas en ökad genetisk risk för alkoholism, något man kanske inte är medveten om ifall släktingarnas missbruk ligger lång tid tillbaka. En annan del handlar om den starka instinkt många har om att aldrig bli orsak till någon annan människas fall, särskilt inte den som lagt missbruk bakom sig. Ytterligare några baserar sin motvilja på dygder och principer som säger att alkohol är omoraliskt och helt bör avstås.

Andra välkomnar utvecklingen och pekar gärna på Jesu vinunder i Kana och att den svenska frikyrkliga synen på alkohol är tämligen världsunik. De menar att den rigida synen, och i förekommande fall hyckleriet där man inte tvekar att dricka så länge ingen från kyrkan ser på, drivit många bort från tron. Berusningen är problemet, inte vinet eller ölet i sig, argumenterar många.

De flesta troende menar nog ändå att det är olämpligt att dricka sig berusad. Men var går då gränsen för berusning? I USA vid 0,8 promille. I Sverige redan vid 0,2. Efter ungefär ett glas vin är du inte lämpad att framföra fordon eftersom din omdömesförmåga blivit så pass påverkad.

Det borde vara en självklarhet att kyrkan är en alkoholfri zon.

—  Frida Park

En sak kan vi konstatera, detta är ingen frälsningsavgörande fråga. Men likväl är det en fråga som kan få stora konsekvenser för samhälle, familjer och individer. Så också för kyrkor. Det finns exempel på församlingar där vinet nästintill blivit obligatoriskt på middagar kyrksyskon emellan och de som inte ville skåla inte heller blir inbjudna. Vinet blir till en vattendelare i Guds hus. Andra exempel är ledare och pastorer där vinet bidragit till en kultur som inbjudit till en gränslöshet även på andra områden – som pengar och sex.

En del församlingar har valt att ta ställning för att kyrkan ska vara en alkoholfri zon. För före detta missbrukares skull, men också för att ge alla de barn som växer upp i en hemmiljö där det finns problem med missbruk. Enligt Folkhälsomyndigheten handlar det om 8 procent om man räknar de som varit inlagda på grund av missbruk eller psykisk ohälsa. Adderar vi barn vars föräldrar haft öppenvårdskontakt på grund av missbruk är vi uppe i 17 procent. Men långt många fler kan naturligtvis ha stora problem utan att någon myndighetskontakt tagits.

[ Dokument: Nykterhet och frikyrka brukade gå hand i hand - ”I dag är alkohol en icke-fråga” ]

Samtidigt medför alkoholens skadeverkningar stora familjemässiga och samhälleliga kostnader, 2019 beräknades summan till 101 miljarder kronor. Priset för ett misshandlat barn eller en sönderslagen flickvän är svårare att uppskatta. För alla dessa borde det vara en självklarhet att kyrkan måste vara en alkoholfri zon.

Men hemma då? Vem skadas om man tar ett glas vin när ingen ser, eller när bara familj och vänner är närvarande? Vad kristna gör i sina egna hem borde väl kyrkan rimligen inte ha några synpunkter på? Här går en fin gräns mellan vad kyrkan faktiskt bör ha något att säga till om och vad som blir ännu en syndakatalog; en balansgång mellan att riskera att få kristen tro att verka mer än lovligt moralistisk och trist eller att stå på deras sida som riskerar att drabbas av frikyrkornas tystnad i alkoholfrågan.

Frågan var alltså om frikyrkornas alkoholtystnad är ett välbehövligt steg bort från en skambeläggande kultur och mot en efterlängtad frihet. Jag vet vad min farfar skulle ha svarat. Han som till slut fick se sin far, den stränge och av hårt arbete märkta torparen, ta emot frälsningen och bryta sig loss från flaskans bojor. Ett mirakel.

[ Lennarth Hambre: Vi har ansvar för att skapa miljöer som är helt alkoholfria ]