Är “kristen” bara en identitet bland andra?

Kristen identitet utmanas i vår tid. Är det en identitet bland alla andra eller är det en identitet som präglar oss och blir själva blodomloppet i livet? Hur viktigt är det att sätta kristen först? Är jag kristen socialist, liberal eller moderat? Är det skillnad om jag är kristen företagare, lärare eller vårdpersonal? När vi sätter kristen först så kommer allt annat att hitta sin rätta plats. Det är det som förenar.

Jag är både pastor, företagare, skribent, östgöte och dessutom ordförande i några föreningar för att nämna något om min identitet. Andra lägger till kön, hudfärg, klass, politiska sympatier eller varför inte status i sitt yrke som identitetsmarkör.

Identitetspolitiken når nya höjder i Sverige, i alla fall om du frågar dess kritiker. Hur kom det sig att identitet blev så viktigt och avgörande för många, som opinionsredaktör Frida Park skriver i sitt nyhetsbrev (5/5).

I många avseenden spär identitetsivern på polariseringen. Inte minst mellan dem som är etablerade samhällsmedborgare och dem som av olika anledningar har svårt att etablera sig med språk, skola eller jobb. Här har nationalismen som tankesystem och identitet motverkat inkludering och i stället verkat exkluderande på människor, till och med för medborgare i Sverige födda utomlands.

Detta har dels att göra med en långt dragen individualism, dels med en vilja att markera tillhörighet – och avstånd – till olika grupperingar. Detta har på ett påtagligt sätt utmanat vår kristna identitet. Både när det gäller tron, bekännelsen, prioriteringar av gemenskap och överlåtelse till Gud och varandra.

När vi sätter kristen först får allting sin rätta plats

—  Lennarth Hambre

Den första kristna gemenskapen utmanade till överlåtelse, man var ofta tillsammans. Det var i gemenskapen man fann sin rätta identitet. Genom förståelsen av sin plats hittade man också sin funktion i relation till människor runt omkring. Därför använder Paulus bilden av kroppen när han ska beskriva hur vi kan fungera tillsammans. Kroppsdelar fladdrar inte omkring fria från varandra utan är sammankopplade genom ett finmaskigt nät av nervbanor, leder och muskler. Språket och bilderna utmanar vår individualism. Begrepp som överlåtelse och delaktighet riskerar att uppfattas som främmande ord i kristnas vokabulär i dag.

[ Frida Park: Går det att vara kristen utan en församling? ]

När Jesus inleder bergspredikan och beskriver himmelrikets medborgare används identitetsmarkörer som är annorlunda. Här beskrivs människor som är ödmjuka, barmhärtiga, renhjärtade och fredsstiftare. Det är människor som Jesus kallar världens ljus. Det är dessa människor som också kallas Guds barn och som lyser upp tillvaron för omgivningen. Samtidigt medvetandegör han åhörarna och utmanar lärjungarna att förstå att de inte alltid kommer bli applåderade eller inkluderade även när de själva inkluderar.

I en tid av positionering enligt de identitetsmarkörer som samhället premierar kräver det medvetenhet som kristen. När vi i första hand identifierar oss som Guds barn kan vi bli brobyggare och betydelsefulla både i och utanför den kristna gemenskapen.

[ Fredrik Wenell: Equmeniakyrkans ödesfråga: hitta gemensam identitet ]