När frikyrkliga personer i Sverige får frågan om hur stor ens egna idealfamilj ser ut landar svaret på 2,6 barn, vilket Dagen skriver om. Detta är en siffra som är högre än bland personer som inte är aktiva i en frikyrka, där idealet ligger på 2,2 barn per familj.
Det är intressant att det i frikyrkovärlden finns en önskan om ”stora” familjer. Kanske beror det på att det i den kristna traditionen läggs vikt vid skapelsens meningsfullhet. Varje liv är skapat med och av Gud och därför också värdefullt.
Kanske beror det också på att det i kyrkan, speciellt i den frikyrkliga kontexten, är viktigt med gemenskap och familj: gemenskap i Guds familj i församlingen och med den egna familjen/släkten. Det är i dessa gemenskaper som den kristna identiteten i stor del utformas. Inte som fristående individer, eller som en del av en nationalstat, utan som församlingsmedlem och familjemedlem.
Det konstiga är då inte att kristna vill ha många barn, utan att de inte får fler barn. Realiteten för frikyrkliga är ett snitt på 2,3 barn per familj. Varför blir det inte fler? Jo, några anledningar kan vara att det är tufft med barn. Det är jobbigt med sömnlösa nätter, körigt att få ihop karriär och VAB, slitsamt med bostäder som krymper i takt med varje barn och en familjeekonomi som sällan tycks räcka till. Samhället skulle behöva bli mer barn- och familjevänligt.
