Det första Almedalstalet skedde från ett lastbilstak. Det var sommargotlänningen och dåvarande utbildningsminister Olof Palme som år 1968 lite improviserat talade till några hundra öbor, partimedlemmar och några turister. Formatet med politiker som under sommarlätta former mötte medborgarna fungerade. Sedan dess har Almedalen växt och förändrats. Civilsamhället har klivit in. Näringslivet likaså. Mingel, möten och seminarier. Och så, förra året, kom tragedin till Visby.
Psykiatrisamordnaren och överläkaren Ing-Marie Wieselgrens död var något som präglade årets Almedalsvecka. Bland kullerstenar och stockrosor stod i år mången polis som med vaksam blick skannade av förbipasserande. I varje steg påmindes besökarna att något hemskt har skett, just här.
Den röda tråd som går från Olof Palmes död till förra årets mord är kuslig. År 1986 och 2022 ställdes samma fråga: Hur kan det hända här? I trygga Sverige? Landet som rymmer Saltkråkan, smultron på strå och kaffe med dopp rymmer också det dödliga våldet. Bild och verklighet blir svåra att få ihop. När det som inte får hända ändå sker uppstår en dissonans i självbilden som skaver och känns djupt obekväm.
Det gängvåld som skakat förorter och storstäder under den senaste tiden har inte skonat någon. Gamla som unga har träffats av kulorna. Och varje gång klingar dissonansen falskt i oss och vi konstaterar att tryggheten har brustit. Det är ju inte så här vi vill ha det.
[ Frida Park: Med Gud i Almedalen ]
Trots att våldet återkommer gång på gång tycks vi inte riktigt kunna ta in vad som sker. Även fast det ju händer just här. Igen och igen. Sverige tycks på det sättet alltid kunna förlora sin oskuldsfullhet och sin naivitet. När statsministern dör chockas vi. När utrikesministern mördas lika så. När gängen gör upp på McDonalds, och barn dör, drar vi efter andan.
Man brukar i sorgebehandling ibland tala om sorgens funktion. Att sorgen kan säga till oss att stanna upp och reflektera över det egna eget livet, vår själva existens, när någon eller något tagits ifrån oss. Att sorgen på det sättet faktiskt är något gott. Den hjälper oss att komma i kontakt med det som är viktigt på djupet, med våra värderingar.
Kanske var det också därför, efter år av våld, som flera av partiledarna tog tillfället att reflektera över vilka värden man vill ska prägla Sverige.
— Steven Crosson
Kanske var det också därför, efter år av våld, som flera av partiledarna tog tillfället att reflektera över vilka värden man vill ska prägla Sverige. Centerpartiets Muharrem Demirok talade om vikten av att ge hopp, och om behovet av livsresor. Socialdemokraternas Magdalena Andersson om de solidariska dygderna och om hjälpsamheten och tilliten som byggt Sverige. Kristdemokraternas Ebba Busch om det etiska modersmål som kommer från västerländsk humanism och kristna värden och som hon menar behöver vara gemensamt för alla som bor i Sverige.
Värden blir något att hålla fast vid, och det är gott när politikerna visar vilka värden som guidar dem i tider som dessa. Det är ändå det som avgör vilket samhälle vi i slutändan får.
[ Fredrik Wenell: Detta borde Almedalen tala om ]
