Hur ska Kristersson lösa korankrisen?

Korankrisen är som en politisk och religiös thriller. De senaste tidens skändningar av muslimernas heliga bok i Sverige har i länder som Irak återgetts som något en av världens mest sekulära stater sanktionerar. Allt illustreras med virala klipp på en man som sparkar på eller eldar en kopia av Koranen medan poliser står intill och tittar på. Påverkansoperationerna är effektiva och ilskan mot Sverige har eldats på av personer som i sina egna länder har att vinna på att markera hårdast.

Men det är ingen Hollywoodproduktion. Situationen är högst verklig och allvarlig. Säpo står och väger ifall den nationella hotnivån ska höjas från en trea på en femgradig skala till en fyra samtidigt som flera islamistgrupper uttalar skarpa hot mot Sverige. Och Sverigedemokraterna gnuggar sina händer.

[ Frida Park: Pinsamt okunnig kritik mot Birgitta Eds prästkrage på Natomötet ]

Richard Jomshof, ordförande i riksdagens justitieutskott, väljer att visa vilket ansvar SD är beredd att ta för landets bästa genom att på Twitter upprepa sina kränkande uttalanden om religionen och dess profet, något som gjort att oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) krävt hans avgång. Båda två borde i det läge hellre avstått från att ytterligare elda på stämningen.

Samtidigt hotar Jessica Stegrud (SD) att fälla regeringen om inskränkningar i yttrandefriheten görs. Mest troligt är det ett tomt hot, men det är uppenbart att de som tjänar mest på fler koranbränningar är just SD, enskilda provokatörer som vill utmåla islam som oförenligt med västerländsk demokrati, Natomotståndare, Putinkramare och islamistledare i andra länder som välkomnar ett upptrappat kulturkrig som ett sätt att stärka sina egna positioner. Vilket sällskap ändå.

Det är en synnerligen snårig situation för statsminister Ulf Kristersson vars framgångar på Natomötet i Vilnius bleknar i takt med varje ny genomförd kränkning mot muslimer. På samma gång måste kränkningarna fördömas och yttrandefriheten försvaras. En utmaning rent pedagogiskt.

På samma gång måste kränkningarna fördömas och yttrandefriheten försvaras. En utmaning rent pedagogiskt.

—  Frida Park

I Finland, som redan tagit sig in i Natovärmen, har lagen om trosfrid lett till avslag på ansökningar om koranbränningar. Men att återinföra svensk trosfrid i detta läge hade, hur mycket vi än ogillar att troende kränks, oundvikligen sett ut som om Sverige viker ned sig för islamisters hot.

Så hur kan vi få en ände på krisen? Johan Pehrson (L) vill börja jonglera med ordningslagen för att få stopp på framtida provokatörer av hänsyn till rikets säkerhet. Det har stora risker. Och redan med nuvarande lagstiftning finns det sätt för polisen att till exempel säga ja till en demonstration men flytta tid och plats. År 2017 ville nazister avsluta sin demonstration i Göteborg utanför en synagoga under den judiska högtiden Jom kippur, men polisen sa nej och rutten ändrades.

Då hördes få protester om att yttrandefriheten skulle ha inskränkts. På samma sätt skulle polisen alltså kunna flytta platsen för dem som ansöker om att skända Koranen från ambassader och moskéer till mindre känsliga ställen. Det kan ju vara ett möjligt steg att värna yttrandefriheten och samtidigt gjuta aningens olja på protestvågorna mot Sverige.

[ Ulf Kristersson: Risk för ”allvarliga saker” om nya tillstånd beviljas ]