Älgar, granar, sjöglimtar och motorväg. När sommaren ska summeras vid fikaborden blir det ofta berättelser om resor som delas. Sommarstugor som visiterats, havsbad som genomförts och släktingar som välsignats med hela familjens närvaro. Och så missionshusen.
När man åker bil genom Sverige ser man hur de står där, i skogsbryn, i byar, på havsklippor och invid åkrar. Bönehusen, kapellen och missionshusen. Enkla tempel med stora fönster. Omöjliga att missa i all sin anspråkslöshet. Byggnader som för dryga 100 år sedan restes av frivilliga händer för att tillsammans tillbe, lovsjunga och missionera i. Där psalmer, tårar, glädje och kaffe har delats med personer i bygd och med gäster från fjärran. Där små slantar har samlats in till förmån för syskon på andra sidan jorden.
Men alla som tittat ut från bilfönstret och låtit blicken landa på ett gammalt gudstjänsthus har också sett att de allt mer sällan används till sin ursprungliga uppgift. Utanför missionshusen står studsmattor. Utanför bönehusen har altaner stora som fotbollsplaner byggts, med inbyggd pool och plats för Webergrill.
Bilresor genom landskapet blir på ett sätt en kulturhistorisk resa. Här i grönskan har en folkrörelse rest sig, stått och till slut ersatts av en medelklass på jakt efter en häftig sommarstuga. Där tidigare tron och gemenskapen stod i centrum står nu en välplacerad utomhusjacuzzi. Samtiden, i alla sin prakt, kom och tog över.
Där tidigare tron och gemenskapen stod i centrum står nu en välplacerad utomhusjacuzzi.
— Steven Crosson
Att ha en lokal att samlas i är viktigt för en församling, för att tro är något som vi gör tillsammans med andra. Många av de gudstjänstlokaler som byggdes är sällsamt vackra. Enkla men skapade med hantverksskicklighet. Där varje penseldrag varit en trosgärning och där byggnaden i sig nu, i dag, är värd att bevara.
[ Vinnersjö missionshus vände trenden ]
Men visst kan man inte hålla fast i en byggnad endast av sentimentala eller för något byggnadsvårdsmässigt skäl. För många av de små församlingarna på landet är det svårt. Medlemmar som flyttar. Underlag som sviker. Ibland är det inte läge att ha kvar en församling utan det är klokare att lägga ner, eller gå samman. Men frågan är om inte detta ibland har gjorts lite för snabbt? Vem vet vad framtiden kommer med? Kanske det finns en plan som vi människor inte kan se just här och nu?
För inte alla kapell faller ner i glömska. Vissa vaknar efter år av Törnrosasömn upp till liv och aktivitet. Som det lilla välhållna Sjöviks missionshus i Bjuråker som gick från två till tio medlemmar. Där sjungs åter sångerna och där finns framtidshopp. Det som behövdes var uthållighet, bön och att inte ge upp innan vändningen kom.
Ofta vill vi se resultat. Nu. Sådan är ju tidsandan. Men att vänta och ha förtröstan är en konstform som vi alla kan behöva öva oss på. Tiden och Gud kan komma att ändra förutsättningarna. Medlemmarna kanske flyttar in om ett år eller två. Kanske kommer vändningen även för vårt lilla kapell? Till dess står kapellen stadigt kvar och påminner passerande om att just det här är en plats där människor under lång tid mötts i sin tro.
