Var och en som arbetar i hälso- och sjukvården har en skyldighet att ge vård som fungerar, som har evidens, som hjälper och botar. Det gäller för mig som psykolog, och det gäller för de läkare och de sjuksköterskor som arbetar på någon av landets sex könsidentitetsmottagningar. På dessa mottagningar ges vård som i många fall är välbehövlig. För vuxna personer som lider av könsdysfori och verkligen behöver könsförändrande vård ska naturligtvis detta erbjudas. Men allt fler personer stiger nu fram och berättar nu om att hormonellt och kirurgiskt könsbyte egentligen inte var vad som behövdes.
I dokumentären Transkriget (SVT 10/9) berättar flera tidigare patienter, forskare och läkare om en transvård som tappat fotfästet, vilket var ämnet för Dagens Ledarpodd (12/9). Aleksa Lundberg berättar om att hon egentligen hade behövt komma till ro med sin sexualitet och sin femininitet. Men i stället fick hon något hon i dag ångrar: kirurgi. I P1 dokumentär (6 maj 2022) berättar Emelie Köhler om den process som påbörjades när hon var 19 år och som slutade med att hennes bröst opererades bort. I dag är hon kritisk till att inte någon stannade henne och hjälpte henne att tänka i andra banor.
Exemplen på svenskar som ångrar sig är många. Efter att jag skrev en ledartext om fallet David (1/9) har flera personer hört av sig med sina egna berättelser. Som mamman till den dotter som mått dåligt under en lång tid, kommit i kontakt med transvården och därefter genomgått hormonterapi och kirurgi. En irreversibel process. Men i dag står mamman och det nu vuxna barnet med kvarvarande psykisk ohälsa, lidande och ångest och en växande oro att könsförändringen inte var vad som egentligen behövdes. Vem står upp för Aleksa? För Emelie? För alla dessa ungdomar och barn?
Filosofer som fört fram tankar att könsbyte är en enkel lösning på komplicerade problem bär här ett tungt ansvar. Aktivister och debattörer, såsom Nils Österberg (Dagen 20/9), har ett ansvar för att trissa upp ett kvävande debattklimat där allt sunt ifrågasättande stämplas som hatisk och fobiskt. Men ansvarar gör även de politiker som ytterst beslutar över vårdens resurser och inritning. Socialministrar och regionråd, röda såväl som blå och gröna, har under senare år lyssnat på ideologiskt drivna aktivistgrupper såsom RFSL och Transammans, snarare än att ha satt sig in i evidensen.
[ KD bromsar ny lag om juridiskt könsbyte ]
Transaktivister verkar tyvärr rycka på axlarna inför dem som ångrar sina operationer och anför att detta inte är så vanligt. Men om vi ska vara ärliga så vet vi inte. Dels så är det få studier som under en längre tid följer personer som genomgått könsförändring. Fenomenet är nytt och forskningen är därmed tunn. Och hur det ser ut över en längre tid, exempelvis över en femtioårsperiod, vet ingen.
Dessutom finns det ”sunk-cost”. Sunk-cost innebär att ju mer en person investerat av tid, pengar och engagemang i en sak, desto svårare är det att överge den saken. En aktie som gått ner överges inte lätt, om mycket pengar har satsats. Tänk då på den investering som en förändring av kroppen innebär. Lägg därtill vittnesbörden om att det inom transvärlden ofta är tabu att tala om ånger och felbehandling. Vi kan inte i dag med säkerhet säga att den data som finns verkligen är korrekt gällande andelen som ångrar sig. Kanske är den i underkant.
[ Frida Park: Dags för en vitbok för transvården av barn ]
Det vi ändå vet är att en könsförändring inte är någon enkel sak. Sterilitet, ökade risker för blodproppar, gallsten, håravfall, benskörhet är några vanliga biverkningar av hormonbehandlingen. Av den kirurgiska behandlingen är det också vanligt med biverkningar såsom läckage i de sexuella organen.
Trots dessa biverkningar kommer barn så små som fyra år i dag in på de svenska könsidentitetsmottagningarna. Och dörrarna är öppna för barn så små som noll år. Barn och unga som inte mår bra, som lider och är sårbara för en skadlig ideologi. Är det inte då vår kristna plikt att stanna upp och vara en röst för de unga?
En vårdskandal. Så beskriver nu flera experter och tidigare patienter den svenska transvården. Vård som ges på ideologisk grund, utan att den vetenskapliga evidensen finns på plats. Och de som experimenteras på är de svagaste. De som brottas med ångest, med neuropsykiatriska funktionshinder, med autism, med oro, de med hög suicidrisk, de med ätstörningar. De vars lidande för de flesta är svår att sätta sig in i. Det är de som betalar priset för en vård som styrs av ideologi snarare än evidens.
Vad hade Jesus gjort i en sån här situation? Stått upp för de svaga. Och oavsett om vi blir vantolkade eller bespottade är det vad Dagens ledarsida kommer fortsätta att göra.
