Den baptistiska synen på församlingen är hotad

Grattis den svenska baptismen! Det är i dag på dagen 175 år sedan, den 21 september 1848, som den danske baptistpastorn A.P Førster på grund av stiltje rodde från Göteborg till Vallersvik i Halland för att genomföra det vuxendop som kom att bli startpunkten för den svenska baptismen. Den olagliga handlingen utförde han på grund av sin övertygelse om att alla skulle ha rätt att själv välja att tro. En på den tiden så ovanlig och problematisk övertygelse att en av de tidiga förgrundsgestalterna F O Nilsson senare blev fängslad och förvisad i landsflykt.

Den personliga övertygelsen var ingen liten teologisk detalj som lätt kunde överges under trycket från den politiska och religiösa makten, utan är själva centrum i baptismen. Tron är personlig och alla har principiellt samma möjligheter i församlingen. Kvinnor kunde därför redan från början höja sin röst i den lokala församlingen, 73 år innan de fick rätt att rösta i allmänna val.

Kyrkan är för baptisterna inte först och främst universell utan består av de personer som regelbundet möts för att be, samtala och fira Herrens måltid. Den lokala församlingen är kyrkan i dess fullhet. Det är i den gemenskapen som en människa döps in i. Dopet in i Kristus innebar att varje individ överlåter sig till andra som möts och är tillsammans med dem kallade att leva i trofast lärjungaskap.

Det baptistiska dopet också har sin grund i baptismens syn på lärjungaskap och församling.

—  Fredrik Wenell

Det baptistiska dopet har inte bara med bibeltolkning att göra. Något som ofta förbises är att det baptistiska dopet också har sin grund i synen på lärjungaskap och församling. Tron är personlig och med det följer ett ansvar. Församlingen har ett gemensamt ansvar för varandra och ett sådant ansvar kan inte förväntas av barn, följaktligen döps inte barn. Dopet hör ihop med den synen på församling och lärjungaskap. Av det finns mycket att lära, för det är i och genom församlingen som evangeliet förs vidare också i dag.

Men en baptistisk syn på församlingen är hotad, kanske är det en orealistisk dröm att hålla fast vid i en tid som vår. Det finns alltför många andra gemenskaper som gör anspråk på att forma våra liv. Vi lever fragmentiserade liv i en globaliserad värld. Vi har förväntningar på vilka vi ska vara från våra yrken, utbildningar och andra gemenskaper. Men det är inte bara mot andra mänskliga gemenskaper som vi är lojala utan också mot imaginära grupper som vi inte har andra relationer till än via sociala medier. Dessa gör också anspråk på våra liv.

Frågan till oss som tillhör en församling är därför – vem är du primärt ansvarig inför? Är det främst dem du är församling med eller är det andra?

Baptismen har inte varit likadan genom de 175 åren, och tur är väl det, men den har ett arv som är väl värt att uppmärksamma även i en tid som vår. För i en församling, oberoende av samfund, möter människor Gud oss tillsammans med andra. Och det är mitt i den lokala, och inte alltid så flashiga gemenskapen, som Jesus förmedlar sin nåd till oss.

[ Fredrik Wenell: Därför är Jesus viktigare än Gud ]