Världssamfundet får inte stå passivt i Nagorno-Karabach

Ett av de första länderna i världen att officiellt anta den kristna tron som sin statsreligion var Armenien. Detta skedde redan runt året 300. I dag är kristendomen en fast förankrad del av den nationella identiteten. Armenien och grannlandet Azerbajdzjan, som är överväldigande muslimskt, ligger sedan årtionden i konflikt. Ibland är osämjan hätsk. Ibland kylig.

Det som nu tycks vara på väg är en ny eskalering av motsättningarna. De olika sidorna beskyller varandra för det upptrissade läget. Det område i Azerbajdzjan där etniska Armenier utropat en självständig republik erkänns inte av något annan land, inte ens Armenien. Azerbajdzjans blockad och bomber riktade mot Nagorno-Karabach bidrar inte heller till någon nedtrappning.

Den fredsbevarande trupp som verkat i området kommer från Ryssland, varför det är svårt att veta hur dessa soldater kommer att agera och vilka värden som kommer att ligga till grund för framtida handlande, eller passivitet.

De varningar som nu kommuniceras för etnisk rensning och fullt krig behöver tas på allvar. Såväl kristna som muslimska liv kan vara i fara. Läxorna från 1990-talets Balkan och Rwanda visar att omvärlden, bland annat EU och Nato, inte har råd att vara senfärdiga, om konflikten skulle komma att eskalera ytterligare.

[ Armeniska kristna mitt i skottlinjen: "Vi har bara Gud att förlita oss på" ]