Ett misslyckande att många känner sig ensamma på kyrkfikat

Den självvalda ensamheten kan vara en välsignelse, men den ofrivilliga är ofta en tung börda. Äldre- och socialminister Jakob Forssmed var både tidigt ute att lyfta fram problemet med ensamhet och har hållit fast vid området. Nu har han fått regeringen att satsa på att förebygga ensamhet. I februari 2023 presenterades en plan att kanalisera 300 miljoner genom kommuner för att motverka ensamheten. Det är bra!

Det finns dock ett tankefel som förslaget åskådliggör – tron att kommunerna ska kunna lösa det. Ensamhet är inte ett problem som ska lösas utan relationer som behöver upprättas. Myndigheter är inte bäst i klassen på att möjliggöra förtroendefulla relationer mellan människor. Det myndigheter kan vara bra på är att möjliggöra för civilsamhället att göra det de är experter på. Forskningen är tydlig – ett väl fungerande civilsamhälle utgör en bättre grund för att skapa relationer mellan människor.

[ Elisabeth Sandlund: Många kan vittna om ensamhet mitt i kyrkfikat ]

Naturligtvis spelar hemmen och familjer också en stor roll. Men Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Magnusson (25/10) har en poäng när hon lägger en del av skulden för ensamheten på vad hon kallar ”den stenhårda familjenormen”. Det ligger nog en hel del i det, men det är ingen naturlag. Det visar de många familjerna i kristna församlingar som bryter med en sluten familjenorm. De öppnar sina hem för migranter, är familjehem eller bjuder hem den ensamme till sin tacofredag.

Som en del av civilsamhället har kyrkorna en viktig roll i att förebygga ensamheten. I församlingarna kan vänskaper formas också med människor som (ännu) inte tillhör gemenskapen. Visst gör församlingar mycket, som ovan nämnts, men det är inte läge för kyrkorna att slå sig för bröstet. Det finns alltför många vittnesbörd från personer som känner sig ensamma i församlingar.

Och det är inte så märkligt. Kyrkorna lever inte vid sidan av samhället utan mitt i. Vi är alla påverkade av den tidsanda som präglar vårt samhälle. Vi lever i ett allt snabbare tempo och de flesta är ständigt uppkopplade. Kvantiteten i relationer premieras ofta framför kvalitet. Men vi vet alla att det tar tid att bygga djupa och varaktiga relationer. Kulturen i allmänhet gynnar inte det varaktiga relationsbygget utan mer nätverkande och minglande.

Vi har själva behov av att bli sedda och glömmer därför lätt att se andra. Kan det därför vara så att när vi hellre väljer att sitta med dem vi redan är vänner med på kyrkkaffet eller bara bjuder hem dem vi redan har en relation till är det för att vi vill fortsätta bygga närmare relationer med dem vi känner? Men när vi vid kyrkkaffet söker oss till dem vi redan känner sker det på bekostnad av dem som inte redan har de självklara vänskapsrelationerna och som därför blir lämnade i sin ensamhet.

Så visst är regeringens pengar bra, men ännu bättre vore om vi tog för vana att inkludera nya i våra gemenskaper. Lyft blicken – vem kan du sätta dig bredvid på söndag vid kyrkkaffet? Och för att det ska ske behöver inte staten skjuta till nya pengar.

[ Föräldrapeppen: En extra plats i hjärtat att ta hand om någon annans barn ]