Doulafenomenet säger något om samtiden: Att vi är ensamma

Ordet doula kommer från grekiskan och betyder en kvinna som sköter och passar upp på en annan kvinna. Kvinnor, och män för den delen, som hjälpt andra har funnits i alla tider. Att tjäna har inte minst inom kristendomen och kyrkan ofta varit ett kall, och en välsignad uppgift. Och så är det fortfarande. Men hjälpandet och tjänandet har också i allt högre grad kommit att utvecklats till en beställningsvara.

Professionella doulor började verka inom förlossningsvården, där de till en början fanns med för de kvinnor som av en eller annan anledning födde sitt barn utan att en pappa, eller partner, var närvarande. Doulan har, i den specifika situationen, givetvis en viktig roll att fylla. Detta till trots att den privata tjänsten kan kosta runt 20 000 kronor. Doulan kan bidra med lugn, tillit, stöd och kanske lite massage för den föderska som annars skulle vara själv.

Men inte bara ensamstående använder sig av doulor. En mamma säger till SVT att hon och hennes man valde att anlita en doula då de inte ville belasta vänner och familj med att passa det äldre barnet när det nya syskonet skulle födas. De ville inte störa.

Inte ens när ett barn ska födas, när vi ska göra något väldigt svårt eller när vi ligger för döden. Inte ens då vill vi störa.

—  Steven Crosson

Numera finns inte bara förlossningsdoulor, utan de kan även ringas in vid livets slut, så kallade dödsdoulor. För den som annars riskerar att dö ensam. Doulan kan också anlitas vid en abort, ungefär som abortcoach, som håller handen och skänker lugn vid ingreppet. Något som kanske visar på att abort för många är ett svårt etiskt dilemma som väcker existentiella frågor och funderingar.

Givetvis är det gott och väl att det finns doulor för dem som annars vore ensamma vid livets stora, och svåra, stunder. Men doulafenomenet säger någonting om samhället och samtiden: Att vi är ensamma. Det finns många personer som inte vill belasta de få vänner, syskon och föräldrar som trots allt kanske finns. Inte ens när ett barn ska födas, när vi ska göra något väldigt svårt eller när vi ligger för döden. Inte ens då vill vi störa. Här, i Sverige, är ensam stark. Så lyder i alla fall ordspråket. Hellre än att tjäna varandra vänder vi oss till dem som tjänar pengar.

Men kan man verkligen köpa sig fri från ensamhet? Nej. Vi behöver varandra. Vi behöver både tjäna och hjälpa andra och låta oss tjänas av varandra. Av vänner, grannar, släktingar och församling. Flera kyrkor har lovvärda satsningar som syftar just till att hjälpa och stötta ensamstående föräldrar. Som Pingst Jönköpings Singoalla vars volontärer finns för de kvinnor som ska genomgå en förlossning. Före, under och efter. Utan att en faktura skickas.

Kanske handlar samtidens brist på tjänande om brist på tid? För om vi ska vara ärliga för en stund, hur villiga är vi egentligen att hjälpa och tjäna den som verkligen behöver vårt stöd? Passar det med schemat? Med det egna höghastighetslivet? Kanske behöver vi alla stanna upp. Även om doulan för många är till stor hjälp är fenomenet också en konsekvens av en individualistisk, upptagen och ensam tid.

[ "Efter fjärde missfallet slutade jag att be" ]