Sverige är extremt. En sekulär “outlier”. Jämfört med många andra länder går få personer regelbundet i kyrkan och få säger sig ha en tro. De svenska samfundens medlemssiffror viker.
Ofta förklaras samhällets sekularisering med att den skulle vara en bred process som beror på höjda utbildningsnivåer, naturvetenskapens och upplysningens framsteg och en avmystifiering av naturen och Gud. Kanske ligger det något i detta. Men det finns även andra övertygande förklaringar om varför samhället vänt sig från kristendomen. Och förklaringen till den organiserade trons tillbakagång finns i hemmet.
Den amerikanske sociologen Lyman Stone har undersökt den accelererande amerikanska sekulariseringen. Han menar att förklaringen till står att finna i att kristna föräldrar inte i tillräckligt hög grad fört tron vidare till sina barn. Argumentationen är övertygande. Det är i hemmet som trons fundament läggs. Tro är i mycket en socialiseringsprocess, vars fundament byggs i mycket unga år.
Det är i hemmet som trons fundament läggs.
— Steven Crosson
Redan när barnen är så små som två till tre år läggs grunden för värderingar och tro. Denna process fortsätter sedan under barnens hela uppväxt. När barnen är tonåringar är det för sent att sätta sig ner och börja föra avancerade teologiska resonemang i förhoppning om att barnen ska bli kristna. I stället är det den praktiska tron, den som utövas och görs synligt i hemma varje dag, som är betydelse för om ett barn ska bära med sig gudsrelationen och sin tro upp i vuxen ålder. Det mamma och pappa gör. Att de går i kyrkan. Att familjen ber, läser och talar om tro tillsammans.
Tyvärr är det precis det som vi så ofta inte längre gör. I rapporten Kristen tro på glid konstaterar man att svenska kristna föräldrar numera sällan talar tro och relation med Gud, utan istället om församlingens verksamhet. Församlingen som förening.
Det är inte lätt att vara förälder och kristen. Många föräldrar anstränger sig för att ge sina barn en tro, men barnen väljer ändå att gå en annan väg, vilket kan bli en källa för frustration och sorg. Men det finns också en osäkerhet hos många föräldrar, speciellt de som själva upplevt religionens avigsidor och som vill bespara sina barn dessa genom att inte trycka på för hårt. Att uppfostra barn och ge dem en tro ses dessutom av stora delar av det svenska samhället som något suspekt. Barn inte ska pådyvlas någon tro, menar man. Flera ateister menar att barn ska få en ”fri” uppväxt där de, när de är tillräckligt gamla, ska få fatta beslut själva. Konsekvensen av dessa idéer blir att många kristna familjer faktiskt inte ger sina barn en vidare kristen uppväxt.
Samhället är i många delar sekulariserat. Skolan lika så. De sociala mediernas algoritmer premierar inte trosfrågor. Det är optimistiskt, för att inte säga dumt, att tro att den kristna tron spontant skulle komma till ett barn vars omgivning springer ifrån kristendomen.
[ Frida Park: Det är inte farligt att läsa Bibeln med sina barn ]
Utan föräldrar som ger sina barn den kristna tron finns det en överhängande risk att kristenheten kommer försvinna helt. Och det snabbt. De vikande medlemssiffrorna är en konsekvens av att föräldrar i generationer haft svårt, eller inte prioriterat, att ge sina barn en kristen uppväxt.
Som alltid kan en bekväm lösningen vara att någon annan ska fixa saken. Kanske ungdomsledaren? Kanske samfundet? Men nej. Det är i familjen det börjar. Vid middagsbordet. Vid aftonbönen. På söndagsförmiddagen. Svårare än så behöver det inte vara. Det är goda nyheter!
[ Lovsång viktigare än både predikan och Bibeln när unga rankar ]
