Blir det Wiborn, Hagerius eller den anonyme?

Vem blir ny kyrkoledare i Equmeniakyrkan? Blir det Joakim Hagerius? Eller Karin Wiborn? Eller den “anonyme”? Den frågan engagerar just nu många i det unga samfundet.

Equmeniakyrkan är en spretig och ålderstigen rörelse som spänner över allt ifrån regnbågsgudstjänster i Norrmalmskyrkan till karismatiska lovsångsfokuserade nyplanteringar. Och utmaningarna är stora. Här och var glöder det, men på andra ställen går det sakta men säkert mot en smärtsam församlingsdöd. Hur ska man nå fler med evangelium? Påverka samhället? Förväntningarna på efterträdaren till den avgående kyrkoledaren Lasse Svensson är många.

Förra gången kyrkoledare skulle väljas väcktes stark kritik från medlemmarna mot processen, inte minst angående bristen på transparens. Den här gången har styrelsen försökt ta hänsyn till detta. Men i stället har man hamnat i en knepig sits där “vederbörande”, som den anonyme kandidaten kommit att kallas, inte kan delta - på grund av kraven på öppenhet. Kommunikationen kring att det finns två kandidater, men att dörren står öppen, några dagar till, för en tredje anonym kandidat, förvånade många och väckte fler frågor än vad styrelsen kunde svara på.

Många frågar sig om den anonyme fortfarande är aktuell, kandidaten som enligt den sämst bevarade offentliga hemligheten skulle vara Niklas Piensoho.

—  Frida Park

Flera ledare och pastorer inom Equmeniakyrkan har uttryckt till Dagen att processen luktar lite av glada amatörers val till elevrådsordförande, snarare än en professionell rekrytering av en samfundsledare. Även i år är nog en livlig debatt om processen att vänta. Men först ska styrelsen besluta vem som ska slutnomineras till kongressen i mitten av augusti.

Många frågar sig om den anonyme fortfarande är aktuell, kandidaten som 32 pastorer efterfrågat i Sändaren och enligt den sämst bevarade offentliga hemligheten skulle vara Niklas Piensoho, föreståndare i Filadelfia Stockholm. Men de enda kandidater medlemmarna i samfundet fått veta något om är de två biträdande kyrkoledarna som nu också frågats ut av Joel Halldorf, kyrkohistoriker, och Unni Jonsson, kommunikatör på Diakonia.

[ Equmeniakyrkans ledarkandidater frågades ut – så vill de leda sin kyrka ]

När ledarsidan lyssnar med medlemmar och anställda i samfundet framträder en tydlig bild av reaktionerna på samtalen. Hagerius framstår som den något allvarlige, strategiske ledaren som gärna pratar organisation och flitigt använder olika begrepp som “framdrift” eller “agilt” för att signalera riktning och en vilja till att utforma en egen teologi för Equmeniakyrkan.

En anställd säger till ledarsidan att samfundet skulle göra ett misstag om det inte valde Hagerius. Samtidigt uttrycker en annan medlem att det är lätt att instämma i Joel Halldorfs återkommande uppmaning under utfrågningen: “Om du skulle bli lite mer konkret?” Den som trodde att Hagerius är det tydliga alternativet fick i samtalen se en något annan bild.

På vissa punkter var däremot kollegan, och motkandidaten, Wiborn, tydlig. Om Hagerius undvek sådant som skulle kunna fjärma någon (som att han tjänat som pastor i Evangeliska frikyrkan i många år) duckade inte Wiborn för sådant som skulle kunna avskräcka somliga: att hon som församlingspastor varit med och öppnat för barndop och vigsel av samkönade par. Samtidigt är det en glad scout tittarna får lyssna till när Wiborn i utfrågningen betonar kultur, glöd, “vi”, och drömmen om att få vara biträdande till en ung kyrkoledare. Det senare vittnar en anställd i samfundet om: “Hagerius blir säkert bra, han är ju teolog och så, men han har aldrig hälsat på mig. Men från det att jag var ung och grön har Karin alltid sett mig; hon lyfter alla”.

[ Lennarth Hambre: Skriande behov av förändring i Equmeniakyrkan ]

Flera kvinnor verkar föredra Wiborn som sin kandidat medan flera av männen hellre vill se Hagerius. Kanske ligger det något i det en pastor säger: Hagerius går före och drar. Wiborn går efter och puttar på. Samtidigt säger flera personer till ledarsidan att de namngivna kandidaterna är rätt så lika varandra och att “den anonyme” hade kunnat erbjuda ett verkligt alternativ - och förnyelse.

I ett samfund som ofta betonar konsensus och inlyssnande står Equmeniakyrkan nu inför utmaningen att undvika att kyrkoledarvalet leder till polarisering och splittring. Om den ene blir kyrkoledare – vill den andre bli dennes biträdande? Sannolikt inte. I så fall ska även en sådan vaskas fram – vem blir det? Vem styrelsen vill se som sin kandidat offentliggörs inom kort. Men vilket ledarskap vill medlemmarna i Equmeniakyrkan ha? Och vad vill Gud?

[ Ledarpodden: “Det vi har försökt i Equmeniakyrkan funkar uppenbarligen inte” ]