Både män och kvinnor behövs. Oavsett om man anser att könet i sig utgör en kompetens eller att könen kompletterar varandra kan många ändå vara överens om en sådan grundläggande premiss. Det är en viktig förutsättning för en demokratisk rörelse som frikyrkan. Nej, det här ska inte bli en text om ämbetssyn, den ska handla om ett demokratiskt underskott som, om det inte tas på allvar, kan bli allvarligt.
I Dagens rapportering från EFK:s kongress den gångna helgen framgår det att av 38 anmälda talare i debatten om samfundets hållning till samkönade äktenskap var bara åtta kvinnor. Fördelningen kvinnor/män i debatten i Huskvarna är ett exempel som kan mångfaldigas i hela den svenska frikyrkligheten där män ofta är engagerade och talträngda och kvinnor, förvisso engagerade, inte på långa vägar tar lika stor plats.
Ett avsnitt av Ledarpodden handlade om varför så många kvinnor säger nej till att delta i till exempel intervjuer och debatter. Samtalet om kvinnors delaktighet fick reaktioner och fler förklaringsmodeller dryftades, som till exempel att svensk kristenhet traditionellt har varit en manligt dominerad arena eller att kvinnor inte skulle bry sig lika mycket om viktiga frågor.
[ Stor spännvidd i åsikter när EFK debatterade äktenskapssyn ]
Kyrkan måste vaka över sina demokratiska forum så att kvinnor vågar, tillåts och vill ta öppen ställning.
— Frida Park
Detta är ett samtal församlingar behöver hålla levande, inte minst för att få syn på sådant som ”sitter i väggarna”. Men är det för att kvinnor inte bryr sig som enbart åtta anmälde sig till talarlistan? Knappast. I polariserade frågor, till exempel om hbtq, är priset för att ta ställning – oavsett hållning – så högt att många, inte bara kvinnor, fruktar att ta steget. Men kvinnor som tar sig ton i debatter, till exempel journalister eller politiker, möter andra reaktioner än män och utsätts för kränkningar med större inslag av sexism och trakasserier, som flera studier visat. En sådan utsatthet kan skapa självcensur. Det får kyrkan aldrig acceptera.
I alla debatter, särskilt svåra, är det viktigt med eftertänksamma röster. Sådana som inte tar till brösttoner och maktspråk. Kanske stämmer det att kvinnor i högre grad prioriterar påverkan vid fikabord än i talarstolar, bloggar och debattartiklar. Det är i sig inte fel.
Samtidigt kan det ibland finnas en inställning hos kvinnor att ”debatt” befattar man sig inte med – som om det vore att ”sjunka lågt”. I bästa fall är det en omskrivning av att man (sic!) vill men inte törs delta i samtalen. I sämsta fall innebär en sådan inställning att kvinnor som syns och hörs blir än mer utsatta och att kommande generationer av systrar får det än svårare.
Fler kvinnor än män är medlemmar i frikyrkorna. Om deras viktiga erfarenheter och åsikter inte hörs i tillräckligt hög grad skapas ett demokratiskt underskott. Hade EFK fattat ett annat beslut med fler kvinnor i debatten? Det kan vi inte veta, och det i sig är ett problem. Betyder det att kvinnor måste få en särskild räkmacka, extra talartid eller omkörningsfiler? Inte alls. Men kyrkan måste vaka över sina demokratiska forum så att kvinnor vågar, tillåts och vill ta öppen ställning.
Och ibland måste faktiskt kvinnor, trots att det kan kosta på, trots risken för hat, helt enkelt våga ta plats. För både män och kvinnor behövs.
