Kanske har du, precis som jag, sett journalisten Anna Lindmans program om Sista hjälpen på SVT? Kanske har du, precis som jag, suttit med en klump i halsen och fällt en tår över de behjärtansvärda berättelser vi får möta? Sjukdomarna skrämmer. Åldrandet skrämmer. Lidandet skrämmer. Att vara utlämnad till andras hjälp skrämmer. Det är en rädsla som finns djupt inom oss människor.
Tillsammans kan vi förfasas över att svensk lag verkar vara rigid, ovillig att hjälpa människor som vill ha hjälp att dö. Varför ska en sjuk människa hänvisas till att ansöka till en klinik i Schweiz för att få dö ”med värdighet” och med bibehållen kontroll, frågar man sig i serien. Eller ännu värre – kasta sig över balkongräcket, eftersom ”hjälpen” inte finns att få i Sverige? Eller kanske värst: hänvisas till ett ljugande suspekt företag som erbjuder ”hjälp” mot en saftig peng i form av gas och plastpåsar? Visst är det lätt då att tänka – det här måste vi ändra på? Det måste vi, men inte så som förespråkarna för dödshjälp hävdar.
Om du är sjuk eller äldre, i beroende av andra, kanske det gjorde särskilt ont att se Gudrun i serien som med darrig stämma berättade att hennes man kände att hon hade haft mycket att göra för att hjälpa honom. Kanske är du rädd, precis som hennes man, att ligga andra till last. ”Bra karl reder sig själv.” Denna livslögn lägger sten på börda för dem som är beroende av andras hjälp. Är det inte rätt så många situationer under livets gång där vi är helt i händerna på någon annan, från barnsben ända tills livets timglas har runnit ut? Varför ser vi det i Sverige som något fult? Det är tid att ändra på det.
Kanske skapade berättelserna ångest hos dig som sjuk eller äldre. Till dig vill jag säga: Huruvida ditt liv har ett värde eller ej handlar inte om självständighet eller om man är frisk nog att kunna resa eller köra bil. Det liv som ur ett perspektiv kan se ut som ett ovärdigt liv är fortsatt okränkbart och med oinskränkt rätt till all vård och hjälp. Ditt liv är värdefullt. Du är värdefull.
Jag tänker på Henning, som jag skrivit om förut. Henning var djupt dement, men mestadels glad, och tyckte om att sjunga, spela spel och dricka gott kaffe. Hade han levt i Nederländerna hade han kanske skrivit ett livstestamente som sa att han inte ville leva om han blev dement. Då hade han inte, även om han hade protesterat högljutt, kunnat stoppa vårdpersonalen från att ge den dödande dosen. Det var precis vad som skedde med en kvinna i Nederländerna. Hon skrek, trots lugnande medicin, och vred sig för att slippa injektionen. Förgäves.
[ Frida Park: Tvärsäkert prat om dödshjälp skrämmer mig ]
Jag frågar mig om vi verkligen, som fullt friska och oberoende, med tvärsäkerhet kan avgöra att vårt liv inte har ett värde om vi drabbas av demens, svår sjukdom eller smärta. Och om vi drar den tanken till sin spets – har inte Hennings liv längre ett värde? Med utgångspunkten i det universella och okränkbara människovärdet är hans liv lika mycket värt som det arbetsföra, starka och självständiga.
”Jag lovar att jag ska hjälpa dig”, säger en läkare i Lindmans serie till en svårt sjuk man som vill avsluta sitt liv. Läkaren har fråntagits sin läkarlegitimation eftersom hans handlingar inte är förenliga med god läkarsed. Rädda liv och lindra lidande, det var läkarens uppdrag. Inte att avsluta liv. Det är ingen slump att 80 procent av läkarkåren är emot dödshjälp (Aktuellt 8 januari).
Ska inte de som lider själva få beslutanderätt om de vill fortsätta leva? I Sverige är det inte olagligt att ta sitt eget liv, får vi lära oss i serien. Vi får också lära oss om hur man kan hjälpa någon att avsluta sitt liv utan att bryta mot lagen. Vi får lära oss om 3D-printbara självmordsmaskiner. Blotta tanken på vad de skulle kunna användas till och med vilka syften är skrämmande.
Jag frågar mig om vi verkligen, som fullt friska och oberoende, med tvärsäkerhet kan avgöra att vårt liv inte har ett värde om man drabbas av demens, svår sjukdom eller till och med smärta.
— Frida Park
Men medborgare har ingen rätt att kräva att staten ska avsluta ens liv. Så måste det förbli. Även den som är kroniskt sjuk, beroende av omsorg, hjälpmedel eller assistenter har i dag rätt att få hjälp. Oavsett om du är frisk eller sjuk, gammal eller ung, har du ett okränkbart värde och rätt till vård (även om det inte finns med i vår grundlag, något KD vill ändra på).
Om Sverige öppnar för dödshjälp, om så bara det minsta, kan den rättigheten snabbt ändras. Det är ett farligt sluttande plan. Vi har sett det i andra länder, som Belgien och Nederländerna – från att enbart svårt sjuka där döden snart ska inträda beviljas dödshjälp till att deprimerade tonåringar nu också får dödshjälp.
Ett samhälle där sjuka, äldre eller funktionsnedsatta människor ska behöva känna att de ligger människor och välfärden till last är ett fruktansvärt omänskligt samhälle. Ett samhälle där ett liv snabbt får en prislapp. Där tjänstemän snart kommer sitta och räkna på hur stor besparingen blir om fler väljer dödshjälp innan de blir för vårdintensiva. Det är inte långt till påtryckningar, indirekt eller direkt, att sjuka, svaga, äldre och funktionsnedsatta nog borde ta sitt medborgerliga ansvar och avsluta sitt liv så att resurserna kan användas på annat håll. Det vore fullständigt horribelt. S och KD är två partier som säger nej till att utreda frågan, det borde vara fler. Och alla partier borde genast lägga fram lagförslag som kan sätta stopp för oseriösa dödshjälpsföretag.
[ Lennarth Hambre: Rim och reson behövs i dödshjälpsdebatten ]
Det viktigaste inslaget i de fyra avsnitten av serien Sista hjälpen är mycket kort: många har en felaktig bild av den vård man får i livets slutskede. Man har kanske sett äldre anhöriga lida och vill själv slippa få ett sådant avslut. Men i den palliativa vården av i dag är man så skicklig på smärtlindring så att de allra, allra flesta inte känner någon smärta. Och i de få fall det inte skulle gå kan man bli sövd så att slutet ändå blir fridfullt och smärtfritt. Det finns värdig hjälp att få i livets slutskede, hjälp som varken förkortar eller förlänger livet, som överläkare Mikaela Luthman säger till Dagen. Detta är vad vi måste ändra på. Den palliativa vården måste byggas ut över hela landet. Och fördomarna som dödshjälpsförespråkare spelar på, de förlegade bilderna om svårt lidande när döden närmar sig, måste uppdateras. De stämmer inte.
Du som är rädd för döden – den behöver inte vara smärtsam, inte fruktansvärd, inte ens ful. Livet fram tills dödens väntrum kanske inte blir som du och jag hoppats. Men oavsett funktionsnedsättning eller sjukdom, ska du och jag kunna vara förvissade om att samhället inte kommer svika. Ja, kunna vara förvissade om att alla liv, även de som inte blev i enlighet med svensk just nu gällande norm för vad som anses eftersträvansvärt, har ett okränkbart värde. Ett som ingen någonsin kan eller får ifrågasätta.
[ Journalist väcker liv i debatt med sin dokumentär om dödshjälp ]
