Har vi kristna beröringsskräck gentemot samhället?

Hur ska man kunna välja? Det var en fråga många av oss som var på Almedalen frågade oss själva. Med mer än 2100 evenemang att välja från var det inte en enkel sak. När jag vandrade omkring på Visbys gator bland politiker, företagsledare och aktivister undrade jag lite över om vi som kristna verkligen ska involvera oss i allt detta. Hör vi hemma i politik, koncernledningar och ideella föreningar som inte har en tydlig kristen profil? Ska vi sitta på seminarier som rör senaste rönen inom AI, klimat eller militära medel?

”Vi kristna ska inte hålla på med sådana saker för att …”

Detta är en tanke som snabbt viner genom mitt huvud och jag hör otaliga till synes heliga argument till varför vi ska hålla oss till vissa områden och inte andra. Att vi som kristna inte ska ”beblanda oss” i sekulära områden i samhället för att de är mörka och dåligt ansedda. I samtalet kring religion och samhälle används ofta ordet beröringsskräck för att beskriva samhällets attityd gentemot religion.

Ibland undrar jag om detsamma gäller för oss troende gentemot samhället. Är det möjligt att vara kallad till att vara bartender, sergeant eller minister?

På de medeltida gatorna i Visby reflekterar jag och tänker att Jesus hade allt annat än beröringsskräck och klev in i hela samhället för att visa på Guds rike. Han mötte militära ledare, religiösa överheten, prostituerade, fiskare, politiker och sjuka. För att han visste att överallt behövs Guds rike oavsett om du var i synagogan, gatan eller i maktens korridorer. Har vi förminskat Gud till den grad att vi tänker att han inte kan kalla och vägleda människor i till synes moraliskt tveksamma områden för sitt rikes skull?

Jesus hade allt annat än beröringsskräck.

—  Andreas Häger

Han visste att den enda som kan besegra denna världs mörker är han själv. Det är vi alla också överens om än i dag. Vad händer då om vi som troende aktivt väljer att inte kliva in i militären, klimatfrågan, rättsfrågor och företagsstyrelser? Vi ger indirekt mörkret fritt spelutrymme att spela ut sina planer.

Efter denna reflektion fylls jag då av tacksamhet när jag ser troende från samhällets olika hörn stå på seminarier och prata om saker som jag inte har någon insikt i, men jag känner igen Jesus i dem. Även fast de navigerar i en ”annan värld” än jag själv så jobbar vi mot samma mål, Guds rike.

Jag säger inte att alla är kallade att vara på alla områden eller alla platser, tro mig, man hinner inte 2100 seminarium på Almedalen. Därför tänker jag att jag kommer be och uppmuntra de troende som är i områden som jag inte är kallad till att vara i. För de är de ljusen som finns där och de behövs.

[ Frida Park: Att riva ned fördomarna mot kristen tro är en central uppgift ]