Hur ser Svenska kyrkan på att unga som döps saknar tro?

Fler och fler ungdomar är med i konfirmationsupplägg i Svenska kyrkan. Många ägnar till exempel några veckor av sommaren till konfirmationsläger. Förra året döptes totalt 4 700 personer i Svenska kyrkan inför att de ville konfirmeras. Det är glädjande många. Hela Equmeniakyrkans ungdomsorganisation Equmenia har som jämförelse 13 500 medlemmar. På ett år kliver alltså en tredjedels Equmenia in i Sveriges största kyrkosamfund. Det är verkligen en välsignelse för Svenska kyrkan.

Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

För femton år sedan var motsvarande siffror cirka 1 850 dop av unga. Hela ökningen har skedd efter 2020. Men den borde kanske inte komma helt oväntat. Av de årskullar som nu är i konfirmationsåldern blev endast en tredjedel döpta när de var barn. Om de nu vill konfirmeras i Svenska kyrkan behöver därför allt fler ungdomar först också göra ett eget val om dop. För det blir ingen konfirmation utan dop.

Sara Fransson är forskare vid enheten för forskning och analys vid kyrkokansliet i Uppsala och har tagit fram siffrorna. Hon lyfter i en nyhetsartikel i Dagen den 4/7 också fram några oerhörd intressanta undersökningsresultat som är ett smolk i bägaren för alla som enbart tolkar siffrorna som uttryck för en Jesustrend. För även om intresset för Gud och Jesus har ökat jämfört med för cirka tjugo år sedan, så är det inte självklart troendedop som praktiseras.

Svenska kyrkan i Falkenberg: Det är något nytt och överraskande som sker

När konfirmanderna får frågan om de är intresserade av Gud, Jesus och Bibeln svarar endast mellan 15 och 18 procent av dem som döptes i samband med konfirmationen att de är det. Det är anmärkningsvärt. På frågan om de tror på Gud svarar bara 25 procent av dessa att de gör det. Det är ännu mer anmärkningsvärt.

Uppgiften att endast en av fyra som döps som ung i Svenska kyrkan bekänner en tro på Gud väcker naturligtvis frågor. Hur ser den lutherska kyrkofamiljen på relationen mellan tro och dop? Att spädbarnet inte kan uttrycka tron än är vi med på. Är tanken att vara konsekvent genom att också föra över detta på ungdomar som vill döpas till Kristus? Behöver inte heller dessa på något sätt bekänna en tro på Gud för att kunna döpas? 

Kyrkohandboken är fortfarande öppen för att man kan fråga dopkandidaten efter trosbekännelsen: ”Vill du döpas till denna tro och vara en del av Kristi (världsvida) kyrka?” Men ett krav är det inte längre. Räknar kyrkan dessa blivande konfirmander som barn? Borde i så fall föräldrarna då få frågan som kan ställas vid ett barndop: ”Vill ni att ert barn ska döpas till denna tro[…]”?

Katolska kyrkan i Sverige beskriver också vägen till dop och kyrkotillhörighet på sin hemsida. Minst ett år bör gå när man regelbundet får undervisning och går i mässan. Därefter bör dopkandidaten inför dopet själv på något sätt bekräfta med ett ”ja” att de är ”beredda att anförtro sig åt Guds ledning” och ”gå den väg som evangeliet lär oss att gå”. 30–40 personer väljer att gå dopets väg på detta sätt varje år, enligt kyrkans hemsida. Dock ska vi vara medvetna om att detta säkerligen inte främst är ungdomar.

Det är intressant att många frikyrkors doppraxis för ungdomar tycks ligga närmare Katolska kyrkans än Svenska kyrkans. Också här sker dopet efter en längre tid i en församlingsmiljö med regelbunden undervisning i någon form av ungdomsverksamhet och inte sällan i en dopskola, kristendomsskola eller en så kallad ”konfagrupp”. Som en del av dopakten ställs sedan frågan om dopkandidaten ”tror på Jesus Kristus som herre och frälsare” och vill ”döpas in i Kristus för att leva med honom i ett nytt liv?”. 

I Svenska kyrkans kyrkoordning föreskrivs förvisso att dop av unga och vuxna ska föregås av undervisning, men ingenting sägs om bejakande av den kristna tron.

Oväntat många konfirmander tvingade församlingar till extra gudstjänst

I denna kontext vore det välgörande med goda ekumeniska samtal om hur vi ser på dop av ungdomar och vuxna. Sverige är ett oerhörd spännande land att vara kyrka i just nu. Vi lever med ett nytt faktum som måste få oss att tänka till omkring dopet: Under ingen annan period de senaste tusen åren i Sverige har vi som nu haft en stor majoritet av personer under trettio år som inte har döpts som barn.

Ett skäl till att många föräldrar slutat låta döpa sina barn, även om de själva är med i Svenska kyrkan, torde vara att man anser att tros- och församlingstillhörighet är något barnet själv måste få välja när det är moget att göra det. Här har faktiskt svenska folket anammat en syn på val av tro som måste kunna anses som frikyrklig. Den passar helt enkelt bäst in i synen på individens frihet, som är en helt avgörande del av samhällsutvecklingen de senaste århundradena.

Kanske kunde ett nytt samtal om dop av ungdomar och vuxna leda till att Svenska kyrkan än tydligare, likt Katolska kyrkan och frikyrkorna, alltid frågade dopkandidater om deras tro. Alltså att göra dopet av ungdomar och vuxna till ett troendedop. Självklart måste detta ske med känslighet och på sätt som inte stör den Helige Andes verk i den enskilde människans liv. Här måste goda individuella samtal med varje dopkandidat föras med stor lyhördhet.

I Svenska kyrkans biskopsbrev från 2012 Leva i dopet talas det på ett varmt och vackert sätt om att dopet innebär att dö och uppstå med Kristus, klä sig i Kristus, vara kyrka, födas på nytt, bli ren och ta emot Guds Ande, förlåtas, ha ett uppdrag, leva i nåd och vara välsignad. Om det är sant att Gud handlar så handfast i dopet, borde inte varje dopkandidat som själv väljer sitt dop också få en fråga om de önskar att Gud ska göra detta i deras liv? Detta borde kunna anses så omvälvande för en människa att det borde finnas en fråga om samtycke. Inte för att Gud kräver det eller för att vi då på något sätt medverkar i frälsningen genom det. Utan för att det skulle vara i samklang med vår rådande människosyn: Att varje individ har värde och integritet och rätt att själva fatta så livsavgörande beslut.

Sedan innebär inte detta att Svenska kyrkan och Katolska kyrkan inte fortsätter att praktisera barndop när föräldrarna önskar det. Det är en helt annan fråga. Den fråga som kyrkor i det nya missionslandet Sverige nu behöver bearbeta är inte frågan om barndop eller vuxendop, utan frågan om hur dop av ungdomar och vuxna bör gå till.