Annons
Annons
Ledare
I tio år har empati och hygglighet hånats som ”godhetsknarkande”
Erik Helmerson: Alla vet att den goda är en tönt
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Sommaren markerade ett deppigt jubileum: den 6 juni var det tio år sedan ordet ”godhetsknarkande” först figurerade i traditionell svensk press. Åtminstone om man inskränker sig till mediearkivet Retriever.
På nationaldagen 2015 skrev den kristna författaren Maria Küchen i Sydsvenskan: ”Vissa kallar det ’godhetsknarkande’ som om godhet i sig vore suspekt och falskt.” Hennes ordval vittnar om att ordet redan då fått fäste på sociala medier. Detta utspelades under flyktingkrisen, då de som ville ta emot migranter från Syrien och Afghanistan gärna avfärdades som just knarkare av godhet.
Jag har alltid haft så svårt för det där. Alla sunda människor tycker väl att deras handlande är i grunden gott? Motsatsen är väl ändå otänkbar, eller reserverad för fullblodssadister? Varför skulle just viss godhet signalera missbruk medan annan… jag vet inte, realism och klokskap?
Att visa medlidande med den mobbade kostar, att vända ryggen till är gratis.
En annan som tröttnat är Timbros Carl-Vincent Reimers, gästkrönikör på Svenska Dagbladets ledarsida. ”Vi behöver den banala godheten”, slog han nyligen fast och uppmanade oss till en oväntad känsla. Vi bör känna ”tacksamhet varje gång våra politiska ledare uttrycker det ’banala’ och ’självklara’. Varje försvar av det genuint goda hade lika gärna kunnat ägnats åt det motsatta.”
Vi går aldrig ur högstadiet. Alla vet att ”den goda” är en tönt. Att visa medlidande med den mobbade kostar, att cyniskt vända ryggen till eller hånflina är gratis och kan till och med ge status i gruppen.
I tio år har empati, vanlig hygglighet, viljan att göra väl hånats i det politiska samtalet. Det är märkligt att kyrkor och samfund inte markerat hårdare. De hade kunnat kliva fram med all den frimodighet evangeliet – de goda nyheterna – ger och stolt slå fast: Vi försöker mycket riktigt vara goda, vi misslyckas ibland men vi gör vårt bästa. Och det har ingenting med vare sig knark eller signaler att göra, vi bara försöker följa Kristi exempel, tackar som frågar.
Vad är det för samhälle där man ska skämmas och hånas för att man försöker vara god?
