Gamla, goda värderingar värda att återuppliva

Värderingar, värdegemenskap, värdegrund. Det är orden för dagen i den politiska debatten. Två färska exempel: Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson gör sitt bästa att trumma in slagorden om ett samhälle där vi ”bildar oss, beter oss och bryr oss”, senast i en debattartikel i Dagens Nyheter (17/7). I Svenska Dagbladet lyfte två företrädare för Kristdemokraterna (15/7) fram egenskaper som ”tillit, jämställdhet, att ta ansvar och att göra rätt för sig” som nödvändiga. för att hålla ihop Sverige.

Elisabeth Sandlund

Vikarierande ledarskribent

Det är svårt att argumentera emot att det är utmärkt att människor tar ansvar. Eller att man beter sig som folk och inte som vilda djur mot varandra. Men som så många gånger i den politiska debatten är det sådant som inte sägs som är mest intressant. Låt mig föreslå några värdeord som sällan eller aldrig hörs trots att de borde vara självklara i ett gott samhälle byggt på demokratisk grund. Och trots att det är sådant som vi i Sverige varit så stolta över att vi ibland tenderat att utse oss själva  till hela världens samvete och ett föredöme för alla andra nationer.

Medkänsla är ett sådant ord. Generositet ett annat. Omsorg om de svaga ytterligare ett. Rättvisa, människor emellan men också i relation till det offentliga. Ja, listan kan göras lång.

Att orden inte nämns i debatten är en sak. Det allvarliga är att vi på område efter område kan se att de har förlorat sin relevans när beslut fattas. 

Var finns medkänslan när Sverige, i motsats till andra länder, säger nej till att ta emot krigsskadade barn från Gaza trots att det finns kapacitet både att transportera dem hit och att ge dem vård? Eller när de tidigare civilanställda i Afghanistan som gjorde oundgängliga insatser för de svenska trupperna nekas att få komma till Sverige trots att de är utsatta för livsfara?

Var finns generositeten och omsorgen om de svaga när debatten om personlig assistans i första hand handlar om det, i och för sig avskyvärda, fusket och inte alls om hur människor med svåra funktionsnedsättningar ska få sin lagstadgade rätt till ”ett liv som andra”? Eller när den som inte har en chans att ”göra rätt för sig” genom att bli en närande del av samhällskroppen med ett lönearbete inte får del av skattelättnader som kommer alla andra, vare sig de är förvärvsarbetande och pensionärer, till del?

Elisabeth Sandlund: Assistansfusket får inte dölja det verkliga problemet

Var finns rättvisan när enbart senfärdigheten hos Migrationsverket gör att en ung kvinna som är väletablerad i Sverige och har utbildat sig  i ett bristyrke ska tvingas lämna landet eftersom  hon hunnit fylla 18 år? Eller när reglerna för spårbyte och minimilöner ändras retroaktivt så att människor som sökt en fristad i Sverige och gjort allt rätt tvingas ut ur landet till en, för att uttrycka det försiktigt, osäker tillvaro i det land de flytt från?

Lovsångsledaren Jessica, 20, utvisas till Rwanda – eftersom Migrationsverket dröjde med sitt beslut

På just den här punkten bör ingen av oss säga att ”ja, det är inte bra, men det gäller ju inte mig”. För när myndighetsutövande svajar och lagar stiftas med retroaktiv giltighet befinner vi oss på ett sluttande plan. Vem vet vilket som är nästa område där regelverket ändras under resans gång så att mattan rycks undan under fötterna och tillvaron ställs på ända?

Och att det som sker berör oss alla gäller också generellt. När flyktingar tvingas lämna landet, när personlig assistans dras in, när krigsskadade barn inte får vård drabbar det förstås i första hand och allra hårdast de personer det gäller. Men det stannar inte där.

Att få säga ”vad var det jag sa” är ofta tillfredsställande. Men det är med sorg som jag tvingas konstatera att det jag skrev gång på gång på ledarplats under 2010-talets andra hälft har besannats över hövan: Att svenska hjärtan av kött och blod riskerade att förvandlas till stenhjärtan.