Om jag sluter ögonen kan jag höra det. Först de obligatoriska orden ”första, andra och tredje gången”, sedan ett distinkt klubbslag och därefter auktionsförrättarens bekräftelse: ”Såld för femtio kronor till damen i den blommiga klänningen”.
Bondauktionerna var ett stående inslag under min uppväxts somrar. Mönstret var detsamma varje vecka. Torsdag och fredag nagelfor mamma sidorna med småannonser i Norrbottens-Kuriren och Piteå-Tidningen (på den tiden konkurrenter, numera delar av samma koncern). Det gällde att hitta alternativ där de viktiga nyckelorden ”helt hem” och/eller ”dödsbo” ingick. Auktioner med hopsamlat gods fnös hon åt. Att begivenheten skulle äga rum i en liten by långt borta från allfarvägarna var däremot inget hinder, snarare en fördel eftersom chansen att göra fynd ökade om de professionella uppköparna höll sig borta. Någon sovmorgon var inte aktuell på lördagen, det gällde att vara på plats i god tid för att hinna studera det som skulle bjudas ut. Spelreglerna var enkla, allt såldes i befintligt skick med kontant betalning vid klubbslaget. Och stämningen var god, även om ilskna blickar kunde utväxlas när ett tilltänkt byte gick en ur händerna.
Vart tog de vägen, bondauktionerna? När tog loppisarna över som försäljningsplats för begagnade varor? För att inte tala om handelsplatserna på nätet? Här finns utgångspunkten för ett forskningsprojekt som skulle kasta ljus över samhällets förvandling.
Sådant här går i arv.
— Elisabeth Sandlund
Min mamma, som dog vid 90 års ålder 2014, hann uppleva en del av förändringen. Hon blev mot slutet av sitt liv en lika ivrig loppisbesökare som hon varit bondauktionskonnässör. Och hennes jakt sträckte sig förstås också till secondhandbutikerna. Tyvärr tappade hon mycket av urskiljningsförmågan. När vi tömde hennes lägenhet efter att hon flyttat till demensboende hittade vi kassar med ”fynd” från Kupan i grannhuset, aldrig uppackade och med prislapparna kvar. Jag bar tillbaka dem och sa att det bara var att sätta ut dem på hyllorna igen i väntan på nästa kund.
Sådant här går i arv. För egen del ropar jag ”bromsa” när en loppisskylt dyker upp vid vägen. Inför sommarens sejour i stugan följer jag Facebookgruppen ”Loppistips i Norrbotten” och frustreras över alla dem som hinner äga rum innan jag är på plats. Second hand-butiker kan jag sällan motstå. Och visst händer det att jag letar på Tradera eller Blocket efter en eller annan specifik pryl.
Alla former av återbruk är bra, alldeles särskilt när det man betalar går till ett gott ändamål. Men lika litet som sociala medier kan ersätta umgänget ansikte mot ansikte med släkt och vänner, lika mycket saknar jag atmosfären på min uppväxts bondauktioner.
[ På sommaren är livet ofta enklare och försvarsmurarna svagare ]
