Ledarkrönikor

Är jag den ende som inte lärt mig ”Vår fader” utantill?

Frida Park: Det är bara att erkänna - jag är alldeles för språkkonservativ.

Jag har levt i en tro att jag är en person som välkomnar nya förslag, idéer och förändring. Fråga bara min man hur ofta jag vill möblera om hemma. Fråga mina vänner hur ofta jag är spontan och vill hitta på nya upptåg.

Men det är bara att erkänna. Jag är rätt språkkonservativ. Nyordslistorna som kommer så här års innehåller ord som skaver i mitt språköra och jag suckar om att allt nog var bättre förr. Jag vet givetvis att det inte stämmer, men det kan ibland kännas så. Allt ska tydligen förenklas, förfolkligas och – om man frågar en del riktiga språkreaktionärer – fördummas.

Jag låter måhända som en olyckskorp, men det finns en uppenbar risk att våra riktigt stora svenska författare inom några generationer kommer sluta läsas enbart för att vi inte längre förstår språket med vars hjälp de tecknar sina berättelser. Då har jag inte ens nämnt bristen på förståelse för de referenser till Bibeln som litteraturen innehåller. Vi måste, aktivt, arbeta för att fler blir och förblir läsare.

Allt ska tydligen förenklas, förfolkligas och – om man frågar en del riktiga språkreaktionärer – fördummas.

—  Frida Park

Men när jag ändå nämner det verk som format västvärldens språk mer än något annat; när det gäller Bibeln har jag emellanåt varit motsträvig inför nya översättningar eller parafraser. Inte att de görs. Inte att de välsignar hela kyrkan och bjuder in en ny generation att ta till sig evangelium. Men jag har haft svårt att älska det nya språket lika högt som det som formade min inre människa i tonåren på 1990-talet – det vill säga 1917 års översättning. Pinsamt nog har jag fortfarande inte lärt mig Vår fader utantill. Fader vår däremot sitter som ett rinnande vatten.

Det kan helt visst berika och beröra när det välkända och älskade kläs i ny språkdräkt. Men intet är som när jag slår upp min gamla nötta, nästintill fallfärdiga, rosa, stora bibel, med alla understrykningar som tillkommit genom läsningen under åren.

Jag tror egentligen inte att det här handlar så mycket om att jag skulle vara en särskilt bakåtsträvande människa. Snarare om att språk och identitet hänger ihop. Att min tro, den jag bygger mitt liv på, är intimt sammanlänkad med möjligheten att formulera den i ord som gör den rättvisa. Tron blir levande när den kommuniceras.

Men just därför, får jag vackert erkänna; just för att tron lever endast när förmedlas vidare, och då inte bara till den som kan ålderdomlig svenska, inser jag att det är nödvändigt att uppdatera sig. Att jag samtidigt som jag ivrar för en renässans för läsningen behöver öva mig i att formulera mig med ett sådant språk som kommunicerar med dagens, och morgondagens, generationer så att de kan ta till sig tron på Jesus. Jag tror helt enkelt att 2022 får bli året då jag byter ut min gamla bibel till en med en ny och modern översättning. I alla fall ibland.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig