Pastor Ahlström – på samma post

–  När jag träffade Anna var det så skönt att någon annan kunde förstå den verklighet man lever i; utsattheten, våndan, som det innebär att vara pastor, säger Jalle Ahlström, när jag träffar dem i köket i deras ljusa villa i Fiskebäck, Göteborg.Vi sitter runt köksbordet. Deras två små pojkar, ett och ett halvt och tre och ett halvt år gamla är på dagis. Anna och Jalle  har en ledig stund på förmiddagen och bjuder på semla. I familjen ingår också Jalles tre tonårsbarn från ett tidigare äktenskap.Jalle är företagspastor, själavårdare och föredragshållare. Två dagar i veckan har han samtal med människor på Ericsson. Resten av tiden ägnar han åt själavårdssamtal i hemmet eller reser omkring för Svenska Missionskyrkan.Anna är föreståndare och pastor i Opalkyrkan, som tillhör Svenska Allians Missionen,  i Västra Frölunda.– Det finns en ensamhet i pastorsjobbet, som kan vara svår att dela, förklarar Anna. Man jobbar på tider när ingen annan jobbar, är ledig när ingen annan är ledig. Eftersom man möter så mycket människor i sitt arbete, kan det vara jobbigt att behöva ta sig ut och vara social. Vad man behöver är någon att få vara asocial tillsammans med.– Och det kan vi vara, säger hon. Så det var inget hinder när ni blev ihop, att ni tänkte, nej inte en pastor till, det får räcka med mig?– Nej, säger hon och skrattar. Jag kände inte Jalle när vi träffades.– Vi stötte på varandra på Seacat till Skagen. Jalle slog sig ned vid samma bord som mig. "Då ber vi la´ till maten", sa han för att skämta till det lite och kanske öppna för ett samtal. "Vad jobbar du med?" sa han sedan och stötte mig i sidan.– Jag är pastor. Delar visionerSedan 7 år tillbaka är de gifta och bor i västra Göteborg. Där delar de familjeliv, arbete och en hel del visioner.Deras vardagssituationer skiljer sig åt. Jalle rör sig mellan flera arbetsplatser och har sin församling utspridd i samhället, utanför kyrkan. Varje dag träffar han människor, som gjort stora andliga upplevelser, men inte vet hur de ska förstå dem. Annas församling är koncentrerad till en plats, Opalkyrkan, ett stenkast ifrån deras hem. Ofta kommer Jalle hem begeistrad till Anna. "Det är inte klokt vad jag har fått vara med om i dag!". Blir du avundsjuk då?– Nej, säger Anna och skrattar. Jag skulle inte kunna vara i hans situation. Det är inte jag, men det befruktar mitt arbete. Det gör att jag får en vidare syn. Ibland kan man uppleva att församlingen inte har något att ge dagens människa. Att evangeliet inte längre har något att säga till dem. När Jalle berättar blir jag sporrad.   Hon är snygg, klädd i svart med en sjal runt halsen. Ger ett mer sofistikerat intryck än Jalle, som snabbt rör sig mellan skämt och allvar och har behållit sin rock´n-roll-stil från de åren då han gav ut skivor.Men de har glimten i ögat båda två.  Hur mycket jobbsnack blir det hemma? – Egentligen pratar vi inte så mycket jobb i detalj, säger Anna. Det är mer livsbrottningen vi delar med varandra. Drivkraften och frågorna bakom det vi håller på med. – Mina predikningar pratar vi ofta om. Man går ju och värker på olika tankegångar inför en predikan och dem brukar vi diskutera. Sedan läser Jalle ofta mina predikningar innan jag går. Vi försöker hjälpa varandra att hitta språket som berör.Att de inte är församlingspastorer båda två tror de är en förutsättning för att få det att fungerar i ett hem, där det också måste finnas tid för tonåringar och två små barn.– Som tur är har vi flexibla arbetstider och träffas mycket hemma båda två, konstaterar Anna.  Plats för dagens behovEtt ämne som ligger dem varmt om hjärtat och som cirkulerar mellan disk, hämtning på dagis, umgänge, själavård och predikningar är hur kyrkan ska bli en plats för dagens människa, för dagens behov. Där tangerar deras pastorsjobb varandra på riktigt. Där finns deras gemensamma vision. – Evangeliet är som hand i handske för dagens människa, säger Jalle på karaktäristisk göteborgska. Det finns en sådan vilsenhet hos många människor. När jag jobbade som krogpastor, träffade jag människor hela tiden, som ville tala om Gud och som tog till sig evangeliet, säger han, men steget därifrån till att bli medlem i en kyrka var betydligt svårare. Det innebar för många en kulturkrock och för stort utanförskap.Vad Jalle och Anna önskar är att skapa en plats dit de kunde bjuda in människor för ett förutsättningslöst samtal om Gud. Kanske en vanlig kväll i veckan. Kanske med en meditation på slutet eller med nattvard.– Jag tror att vi ofta har svårt att vara ärliga mot vår svaghet i kyrkan och det gör att utomstående inte tycker att de passar in, säger Jalle.– Det här skulle kunna vara ett alternativ för dem. Just nu går de också en kurs i andlig vägledning under ledning av nunnan Syster Monica tillsammans med andra människor som möter sökare i sin vardag.– Det är väldigt roligt, säger Anna. Det handlar om att hitta redskap för att vägleda människor inom en kristen ram. Kriterier, prövostenar, som gör att det blir klassisk kristendom, säger hon. Det är kul att få göra tillsammans. Har det blivit svårare att vara pastor i och med händelserna i Knutby?– Visst försvårar det för människors sökande, säger Jalle. Det är förvirrande, samtidigt som jag tror att de flesta håller isär det som händer i Knutby och det vi står för.Tiden går och medan vi sitter och samtalar vid köksbordet börjar det bli dags att åka och hämta pojkarna på dagis. Anna ska också lämna in en bok på biblioteket.En vanlig dag hos två pastorer inom samma familj. Ni är inte rädda för att barnen ska bli helt pastoriserade? – Nej, jag tror inte att det är någon fara, säger Jalle och skrattar. Melvin, ett och ett halvt, sträcker visserligen händerna mot luften när man ropar halleluja. En mamma på dagis trodde att hennes dotter också hade blivit religiös eftersom hon också gick omkring och gjorde det hemma.– Men nej, jag tror inte att barnen kopplar ihop det med något mesigt eller att det blir för mycket. På många sätt är vi ju en väldigt vanlig, men sprallig familj.