"Jag finner tröst i att Gud har en mening med mitt lidande"

När teologen Thomas Ekstrand har ett depressivt skov blir han inte tröstad av att någon säger att Gud älskar honom, utan av att höra att Gud upprätthåller världen. Dagens Malina Abrahamsson möter honom i ett samtal om att leva med bipolär sjukdom.  

UPPSALA. Samma dag som jag träffar Thomas Ekstrand ska han på teolog-gasque – en högtidlig fest för studenter och lärare vid teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Han är förväntansfull. Men också lite orolig. 

Vid samma gasque förra året blev han nämligen utsedd till Årets lärare. Utmärkelsen kom som en överraskning och gjorde honom upprymd flera dagar efteråt. Samtidigt befarade han att vågen av uppskattning skulle utlösa ett maniskt skov – och fick ta extra medicin för att stabilisera sitt känsloläge. 

Om studenterna mot förmodan skulle ge honom priset även i år, tror han inte att han skulle komma lika lindrigt undan. Därför har han packat ner en pillerburk i fickan. 

– Om mitt namn skulle ropas upp skulle jag direkt kunna ta en tablett, säger han och klappar lätt på kavajfickan. 

Den här typen av beredskap har Thomas Ekstrand, 54, tvingats leva med sedan högstadiet. Det var då, en dag i sjunde klass, som han mitt i korridoren drabbades av en plötslig gråtattack. 

– Det var ingenting särskilt som hade hänt, utan jag bröt bara samman. Jag var helt ifrån mig, nästan okontaktbar. 

Han minns inte så mycket mer än att han klassföreståndare kom för att lugna och att han föräldrar sedan körde honom till sjukhuset där han fick medicin och en läkarkontakt i ungdomspsykiatrin. Efteråt pratade han aldrig med någon om vad som hade hänt. Inte ens med sina föräldrar. 

– Några år senare skiljde sig mina föräldrar, så det var mycket dramatik hemma. Det fanns inget utrymme för att prata om mig. 

– Dessutom var tidsandan en annan på 1980-talet. I Uppsala fanns det fortfarande ett mentalsjukhus. Jag var jätterädd för att bli inlåst där.  

Gick ut med toppbetyg

Thomas Ekstrand berättar det här från sitt arbetsrum på Uppsala universitet. Det är belamrat med böcker, i fönstret står en ikon, och på skrivbordet en Star Wars-hjälm som han brukar fylla med godis att bjuda sina studenter på under långa föreläsningar. 

Yrkesmässigt har det gått väldigt bra för honom: Han är universitetslektor och docent i systematisk teologi. Redan under högstadiet märktes hans studiebegåvning; trots att han i perioder mådde psykiskt dåligt gick han ut med toppbetyg, berättar han. 

Gymnasiet var en stabil period medan universitetsåren var emotionellt krävande. Ibland orkade han inte göra de ordinarie tentorna, men klarade sig tack vare omtentorna och perioderna av överaktivitet då han kunde läsa in en hel kurs på tre dagar. 

"Jag började bete mig allt mer bisarrt"

Thomas Ekstrand beskriver att det är typiska drag för någon med bipolär sjukdom. Men han fick inte sin diagnos förrän i 30-årsåldern. Det var då de maniska perioderna blev allt tydligare. Han kunde vara vaken flera dygn i streck, hade en enorm prestationsförmåga, kände sig oövervinnerlig – och samtidigt irriterad på dem som inte hängde med i hans tempo. 

– Men sedan började jag bete mig allt mer bisarrt. Och göra tanklösa saker ... som att förnya hela min garderob och köpa flera nya kavajer på en gång. Eller skruva sönder min bil som var trasig. 

Han berättar att det en gång gick så långt att han under ett maniskt skov sökte och fick ett nytt jobb i Stockholm. Problemet var bara att han inte sagt ett ord om det varken till sin fru eller sin arbetsplats. 

– Jag fick mycket att reda upp efteråt. Men som tur var har jag aldrig gjort några värre sociala blundrar. Däremot vet jag att jag sitter på en tickande bomb; om jag får ett nytt maniskt skov finns det inga garantier för vad som händer då. Det här är ju en väldigt svår sjukdom – psykiatrins motsvarighet till den somatiska medicinens cancersjukdomar. Den är livshotande. 

Det var tolv år sedan Thomas Ekstrand senast hade ett maniskt skov. De depressiva skoven kommer däremot oftare. I höstas var han sjukskriven en månad. 

Vad kännetecknar de depressiva skoven?

– De börjar ofta med ångest – en intensiv känsla av obehag utan någon specifik orsak. Sedan går det långsamt över i att man blir passiv, handlingsförlamad. Det tar tid att komma upp ur sängen. Jag kanske tänker: Jag ska borsta tänderna. Men det händer bara inte. 

– Efter ett tag kommer känslorna att ingen tycker om mig, att jag är dålig på allt – en bluff på jobbet. Mina vänner umgås nog bara med mig för att vara barmhärtiga. 

Thomas Ekstrand gör en tankepaus. Sedan förklarar han att det som egentligen händer i de depressiva skoven är att känslolivet går sönder – man förlorar förmågan att känna och tolka på ett adekvat sätt. 

– Sedan ältar jag saker. Om jag blev sjuk imorgon skulle jag kunna ägna timmar åt att fundera över vilket tonfall jag hade när jag svarade på dina frågor. Lät det trevligt nog? Tänk om jag såg lite oengagerad ut? I mitt huvud hade det varit lika illa som om jag hade mördat någon. 

– Men efter ett tag försvinner skuldkänslorna och då inträder en känsla av att ingenting betyder någonting överhuvudtaget. Och är det riktigt, riktigt illa börjar man tänka att det vore bättre både för mig och världen att jag inte fanns till. 

Thomas Ekstrand talar obehindrat om sitt mående; det märks att han formulerat sig kring detta förr. Nu senast i antologin När ni samlas har var och en något att bidra med (Libris). Där beskriver han framför allt hur relationen till Gud påverkas av hans bipolära sjukdom; i sina depressiva skov vill han inte höra om en kärleksfull och tröstande Gud, utan om en Gud som har kontroll. 

– När man är så sjuk att man är självmordsbenägen hjälper det inte att säga "Gud älskar dig och vill att du ska leva" för jag ser mig som helt omöjlig att älska. Då är det mycket bättre att säga, i alla fall till mig, att: "Du ska inte dräpa, Gud förbjuder det!"

– Det som också kan hjälpa är att någon förmedlar att det inte är kaos i tillvaron, att det finns ordning och struktur. Jag behöver en Gud, som inte främst är snäll, utan en upphöjd härskare som ser till att världen inte rasar samman. 

Har forskat om lidande

Thomas Ekstrand är vigd diakon, men har framför allt arbetat som forskare. En av de saker som han forskat om är teodicéproblemet – hur en god Gud kan existera när det finns så mycket lidande. Han säger att intresset för lidandets problem grundar sig i hans egen brottning. 

Inom religionsfilosofin kallas den hållning som Thomas Ekstrand företräder för skeptisk teism och går ut på att vi inte kan veta varför Gud tillåter lidandet men vi kan utgå från att Gud har goda skäl att göra det – och att det inte är någon idé att försöka ta reda på de skälen.  

– Kanske låter det jag nu ska säga anskrämligt, men: jag finner tröst i att lidandet som jag går igenom i grunden är något som Gud vill, av goda skäl. För om mitt lidande vore meningslöst, varför skulle jag då stå ut med det? Då skulle jag lika gärna kunna dö. 

Tänker att all typ av lidande har en mening? 

– Jag är medveten om att det finns människor som lider mycket mer än vad jag gör, men tänker också: Varför skulle vi inte kunna tro att lidande också är en del i Guds skapelse? 

I vissa kyrkliga traditioner fokuserar man mycket på att vi står mitt i en kamp mellan gott och ont, och att vi kan Gud kan gripa in bara vi ber. Vad tänker du om en sådan hållning?

– Det tror jag inte alls på. Visst, det är inte så att jag inte tror att det finns ondska. Men jag tror att Gud kan ta även ondskan i sin tjänst, precis som åklagaren i Jobs bok står i Guds tjänst. 

– Och när det gäller helande, så har jag ingenting emot att man ber om helande för mig, men inte med mig närvarande. För om bönen inte ger den önskade effekten skulle det vara otroligt farligt för mig. Om jag blir sjuk igen – hur skulle jag tolka det? Jag vill att Gud ska vara allt annat än godtycklig, och därför är det lättare för mig att tänka att allt som händer på något vis ingår i en gudomlig plan.

Thomas Ekstrand berättar att det har tagit honom många år att acceptera att han kommer att få leva med sin sjukdom livet ut. Medicin hjälper, likaså den ETC-behanling – även kallad elchocker – som han fått flera gånger. Men mycket handlar också om att lära sig att tolka sina egna signaler. Där är också hans fru Britt-Karin till stor hjälp. 

– Hon är en väldigt bestämd person så när hon ser minsta tecken på något depressivt eller maniskt låter hon inte mig komma undan, utan ställer sig bredvid mig och säger: "här är pillret – gapa!". Det är jag ju så oändligt tacksam för.

Thomas Ekstrand och hans fru har inga barn. Det är inte ett frivilligt val, och ofta en sorg, konstaterar han. 

– Samtidigt tror jag att det hade varit väldigt jobbigt för mig att vara en bra förälder med den här sjukdomen. Så kanske finns det en mening med det trots allt... 

Avstår från att bli professor

På grund av sin sjukdom måste Thomas Ekstrand hela tiden bedöma risker – och i den mån det går undvika sådant som kan göra honom sjuk. Han säger att han skulle kunna ansöka om att bli befordrad till professor eftersom han uppfyller kraven, men att det skulle kunna innebära ett maniskt skov och att han därför avstår. 

– Det är inte lätt att leva med den här sjukdomen, men om man accepterar den, tar ansvar för den och äter sina mediciner, kan livet bli ganska bra. 

Tidigare försökte Thomas Ekstrand dölja sin sjukdom genom att ljuga om sitt mående, hitta på anledningar till varför han inte kunde jobba. Att vara ärlig har varit en befrielse, säger han. Och i dag kan han konstatera att han är lycklig, trots sin sjukdom. 

– Jag är välsignad på så många sätt, både i mitt privata liv och mitt yrkesliv. Jag är tacksam för det liv jag har.

Linda Järlestrand vill bita huvudet av skammen