En grupp underbetalda djurskötare som arbetar natt virar mantlarna runt sig och värmer sig runt lägerelden i den kalla natten. De som inte är vana att någon bryr sig om deras öde får plötsligt ett besök från ovan. Det är en ängel från Gud som med sin strålglans och närvaro visar att ingen är glömd av Herren. Den Gud som deras folk litat på visar sin trofasthet genom sin budbärare, men herdarna reagerar med fasa. Rädslan biter sig fast och ängeln säger orden som han upprepat många gånger i mötet med människor: Var inte rädda.
Vi kanske tänker att herdarna borde bli glada, tacksamma och stämma upp i lovsång. Men, i mötet med det okända och det bortom vår kontroll är rädslan alltid nära. Möjligtvis fruktar herdarna att mötet med det heliga ska resultera i evig pina och hårda straff. Men de märker efter ett tag att ängeln inte är där för att sätta dit dem, utan för att visa vägen till deras räddning. Var inte rädda. Men trots att kärleken alltid är Guds drivkraft när han möter oss finns det anledning av varna. Att möta Gud kan alltid bli slutet på det liv man levt. Chansen är att ingenting blir sig likt. Eller kanske risken? Att vi är många som tvekat efter ett tilltal från Herren är naturligt. Rädslan säger något om allvaret i att möta Gud, men den hjälper oss inte. Rädslan låser vår fantasi och krymper Guds utrymme i våra liv. Rädslan får oss att backa, stänga våra hjärtan och lura oss att hoppet är vår fiende i stället för vän. Var inte rädda.
Jag är alltid imponerad av personer som gjort en gudsupplevelse och vågar ta konsekvenserna. Som har modet att ta sig igenom förvirringen och oron för att sedan kunna landa i trygghet och tro. Herdarna lämnar sina arbetsuppgifter och beger sig in i byn mitt i natten utan att veta vad som väntar dem. Maria tackar ja till uppdraget att föda ett barn som skulle rädda världen, trots att hon visste farorna med att bli gravid som ogift. Var inte rädd säger ängeln även till henne.
I julens drama vinner herdarna inte över rädslan genom att liksom Stig Helmer Olsson blunda, sträcka ut sina händer och intala sig själv: "Jag kan flyga. Jag är inte rädd." I stället är det ängeln som talar: "I dag har frälsare fötts åt er." Rädslans motgift är inte positivt tänkande utan löftet om Jesus Kristus, Guds son. Är du som herdarna och Maria och har haft en omtumlande erfarenhet av Gud vill jag uppmuntra dig att inte låta rädslan vinna, utan låta Jesus visa vem Han är. I mötet med den Gud som älskar viskar ängeln till oss alla: Var inte rädda.
David Fiske, föreståndare i Kristinakyrkan i Lindesberg.
Veckans bibeltexter
Tema: Jesu födelse
Gamla testamentet: Jesaja 9:2–7
Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta.
Episteltext: Hebreebrevet 1:1–3
Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.
Evangelietext: Lukas 2:1–20
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.