Nederlaget vändes till historiens största seger

Gamla testamentet: Jesaja 25:6–9

Her­ren Se­ba­ot skall på det­ta berg hålla gästa­bud för al­la folk, ett gästa­bud med fe­ta rätter och starkt vin, med fe­ta, mus­ti­ga rätter och starkt, kla­rat vin. På det­ta berg skall han ut­plåna den slöja som höljer al­la folk, det dok som sky­ler al­la folk­slag. Han skall ut­plåna döden för all­tid. Her­ren Gud skall tor­ka tårar­na från al­la kin­der och göra slut på sitt folks förned­ring öve­rallt på jor­den. Her­ren har ta­lat. Den da­gen skall man säga: Se, det­ta är vår Gud, den rädda­re vi hop­pa­des på. Det­ta är Her­ren som vi hop­pa­des på, låt oss jub­la av glädje, han kom till vår rädd­ning.

Episteltext: Första Korinthierbrevet 15:53–57

Det­ta förgäng­li­ga måste kläs i oförgäng­lig­het och det­ta dödli­ga kläs i odödlig­het. Men när det förgäng­li­ga kläs i oförgäng­lig­het och det dödli­ga i odödlig­het, då blir det så som skrif­tor­det säger: Döden är upp­slu­kad och se­gern är vun­nen. Död, var är din se­ger? Död, var är din udd? Dödens udd är syn­den, och syn­den har sin kraft i la­gen. Gud va­re tack som ger oss se­gern ge­nom vår her­re Je­sus Kristus.

Evangelietext: Matteusevangeliet 28

Ef­ter sab­ba­ten, i gry­ning­en den förs­ta vec­ko­da­gen, kom Ma­ria från Mag­da­la och den and­ra Ma­ria för att se på gra­ven. Då blev det ett kraf­tigt jord­skalv, ty Her­rens äng­el steg ner från him­len och kom och rul­la­de un­dan ste­nen och sat­te sig på den. Hans ut­se­en­de var som blix­ten och hans kläder vi­ta som snö. Vak­ter­na ska­ka­de av skräck för ho­nom och blev lig­gan­de som döda. Men äng­eln sa­de till kvin­nor­na: ”Var in­te rädda. Jag vet att ni söker ef­ter Je­sus, som blev korsfäst. Han är in­te här, han har upp­stått, så som han sa­de. Kom och se var han låg. Skyn­da er se­dan till hans lärjung­ar och säg till dem: ’Han har upp­stått från de döda, och nu går han före er till Ga­li­leen. Där skall ni få se ho­nom.’ Nu har jag sagt er det­ta.” De lämna­de ge­nast gra­ven, och fyll­da av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjung­ar. Då kom Je­sus emot dem och hälsa­de dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyl­la­de ho­nom. Men Je­sus sa­de till dem: ”Var in­te rädda. Gå och säg åt mi­na bröder att be­ge sig till Ga­li­leen. Där skall de få se mig.” Me­dan de var på väg kom några ur vakt­styr­kan in till sta­den och berätta­de för överste­präster­na om allt som ha­de hänt. Des­sa över­la­de med de älds­te, och se­dan gav de sol­da­ter­na en stor sum­ma peng­ar och sa­de till dem: ”Säg att hans lärjung­ar kom un­der nat­ten och röva­de bort ho­nom me­dan ni sov. Om ståthålla­ren får höra det­ta skall vi ta­la med ho­nom så att ni in­te behöver oroa er.” Sol­da­ter­na tog peng­ar­na och gjor­de som de ha­de bli­vit till­sag­da. Så vann det­ta ryk­te sprid­ning bland ju­dar­na ända till den­na dag. De el­va lärjung­ar­na be­gav sig till Ga­li­leen, till det berg dit Je­sus ha­de be­fallt dem att gå. När de fick se ho­nom där föll de ner och hyl­la­de ho­nom, men några tviv­la­de. Då gick Je­sus fram till dem och ta­la­de till dem: ”Åt mig har getts all makt i him­len och på jor­den. Gå därför ut och gör al­la folk till lärjung­ar: döp dem i Fa­derns och So­nens och den he­li­ga An­dens namn och lär dem att hålla al­la de bud jag har gett er. Och jag är med er al­la da­gar till ti­dens slut.”

Psatltaren: Psalm 118:15–24

Hör hur se­ger­ro­pen skal­lar, ju­bel sti­ger från de trog­nas läger: Her­rens hand har vi­sat sin kraft. Her­rens hand är höjd till se­ger, Her­rens hand har vi­sat sin kraft. Jag skall in­te dö, jag skall le­va och vitt­na om Her­rens gärning­ar. Hårt har Her­ren tuk­tat mig, men han gav mig in­te i dödens våld. Öpp­na för mig rättfärdig­he­tens por­tar! Jag vill gå in och tac­ka Her­ren. Här är Her­rens port, här får hans trog­na gå in. Jag tac­kar dig för att du hörde min bön och blev min rädd­ning. Ste­nen som hus­byg­gar­na ra­ta­de har bli­vit en hörnsten. Det­ta är Her­rens eget verk, det står för våra ögon som ett un­der. Det­ta är da­gen då Her­ren grep in. Låt oss jub­la och va­ra gla­da!