Albumaktuella Emil Svanängen alias “Loney Dear” har genom hela sin karriär fått frågor om sin kyrkliga bakgrund. I Dagens podcast berättar artisten om varför han på samma gång kan känna sig både ihjälkramad och hemma i frikyrkan.

Våren är på intåg vid Hornsbergs strand på Södermalm när Emil Svanängen tar emot oss. Artisten makar undan kablar, instrument och reservdelar till cyklar för att bereda sittplatser i en liten soffa i studion, där han arbetar.

På en ledig yta på en av väggarna hänger en affisch med orden “A Lantern and a Bell”. Titeln är namnet på Svanängens, eller rättare sagt Loney Dears första album på fyra år.

– Det känns toppen. Jag har gjort skivan tillsammans med min studiokollega Emanuel Lundgren. Det var mitt första samarbete när jag arbetat med ett album och det har varit väldigt mycket roligare att jobba så.

Lyssna på hela avsnittet av Dagens människa:

Tanken var från början att vi skulle prata en del om nya skivan. Albumet har mottagits med fina recensioner och i låtarnas tematik finns ämnen som migration och sökande efter mening. Men Emil Svanängen övergår nästan genast till att börja tala om kyrkan. Han är fokuserad och verkar ha laddat upp för samtalet. Hans blick är fast, som att han gör sig redo för ytterligare en rond i en utdragen boxningsmatch.

– Det är klart att vi ska prata om kyrkan. Jag ser mig som en politisk person och det känns spännande att få chansen att prata med Dagen, som har en så blandad läsekrets.

Du verkar ha en starkare relation till kyrkan än till tron?

– Ja, någon tro har jag inte. Men däremot har jag ju spenderat väldigt mycket tid i kyrkor.

– Det är ganska intressant det där. Jag har en artistkollega, Tomas Andersson Wij, och när han säger i intervjuer att han tror på Gud, då säger alla i kör att “han tror inte på Gud, han bara tror att han gör det”. Men när jag säger att jag inte tror på Gud, då säger alla i kör att “Emil bara tror att han inte tror på Gud, men det gör han”.

[ Tomas Andersson Wij: Tacksam för uppväxten i kyrkan ]

Varför är det så tror du, att vi i kyrkan så gärna vill att du ska ha en tro?

– Jag som vuxit upp i kyrkan vet ju att om någon känd människa kom ut som kristen, då var det ju fest i kyrkan. Det handlar nog om en gemenskapsgrej, och kanske också om missionsbefallningen. Men det där gör att kyrkan liksom kramar sönder allting som kommer i dess väg. Det skulle antagligen vara mycket bättre reklam för kyrkan att inte försöka locka in folk på det där sättet.

Emil Svanängen växte upp inom Allianskyrkan i Jönköping. När han i dag tänker tillbaka på uppväxten är han kritisk till flera saker. Bland annat menar han att kyrkor och kristna sammanhang behöver ta större ansvar för vad det som sägs och predikas kan sätta i gång hos barn och ungdomar.

– Alla barn och ungdomar är inte starka individer och det är inte en fördel att många unga lätt kan påverkas. Jag tycker att det är lite för farligt att hålla på med religiositet om man inte vet vad man gör.

– Jag menar att det är felaktigt att vara bergsäker på en tro, det går inte att vara det. Det är ju en tro.

Du menar att det här kan vara farligt för unga, men hur ska man göra då? Ha åldersgränser på gudstjänster?

– Nej, men man kanske borde ha en åldersgräns för hur ung man får vara för att leda barn och tonåringar. Men jag tror inte att budskapet i den kristna tron är farligt. Inte alls. Däremot kan det här polariserade bli farligt om man pressar unga att för tidigt ta ställning och vara radikala i sin tro.

– Det känns bortkastat att kyrkan stött bort så många genom åren, även om jag kan tänka mig att det blivit bättre i dag.

[ Därför lämnar så många unga frikyrkan ]

Emil Svanängen talar engagerat. Det är tydligt att relationen till kyrkan är komplex. Kritiken finns hela tiden nära, men ibland också något som närmast kan liknas vid … kärlek.

– Jag känner en stark gemenskap med kyrkan. Och jag tycker verkligen om den sidan av kyrkan som tar ansvar, som är generös och som sätter rättvisan högst. Det finns tyvärr många röster i kyrkorna i dag som inte alls håller med om att det här är viktigt. Och det kanske kan låta töntigt, men kyrkan kan väl få vara töntig i så fall. Jag tycker verkligen om idén om kyrkan som en god kraft.

Emil Svanängen ler och reser sig för att duka fram kaffe och en förpackning köpta punchrullar på det lilla soffbordet. Vi börjar prata om en spelning Emil höll på Hemlandssånger-scenen på Frizonfestivalen för snart 20 år sedan . Hur han golvade publiken med då nyskrivna sånger med kristen tematik från sin Särla-skiva, som sedan såldes i brända CD-exemplar efter konserten.

[ Tio frizonminnen vi aldrig glömmer ]

– Jag gillar ju väldigt mycket av den äldre musiken i kyrkan och när jag gjorde det där ville jag testa att skriva ny musik i den andan. Jag spelade mycket i kyrkor på den här tiden och även om jag skäms över delar av det så kan jag ändå vara ganska stolt över att jag gjorde det.

Du verkar trött på att prata om låten “Golvad av Jesu kärlek”?

– Jag har försökt distansera mig från den. Jag har till och med bytt namn på den till “Allt kommer att rasa”. Men det hjälper inte. Den fortsätter att dyka upp. Det är roligt att många älskar den. Jag vill bara inte att någon ska göra misstaget att tänka att det där är jag.

Är du rädd att folk skulle tycka att du var töntig, du verkar inte vara en person som bryr dig om sådant annars?

– Det är en bra fråga och jag vet inte om jag får ihop det här riktigt. Jag tycker ju att kyrkan måste få vara töntig, men jag är liksom inte beredd att bli bedömd med den stämpeln om jag inte också kan få njuta av att ha en tro på Gud. Jag vill inte ha den negativa delen av att vara troende om jag inte kan få den positiva delen.

Så du skulle vilja njuta av att ha en tro?

– Det vill väl alla.

Hur har du det med Gud i dag?

– Vi har det bra. Jag har ganska många omkring mig som tror. Jag hänger mycket med pastorer, det finns ett allvar inför livet och livets skuggsidor som jag uppskattar hos många bra pastorer.

Det här samtalet mellan dig och kyrkan har ju pågått till och från i många år. Hur länge tror du att det kommer att fortsätta?

– Jag spelar med många som har liknande bakgrund som jag och det kan bli väldigt kul. Man delar en gemensam värld. Vi kan sitta mellan spelningarna och spela läsarsånger. Det finns ju en ton från min bakgrund i kyrkan, som är en del av mitt liv. Och vissa som lyssnar på min musik tycker sig uppfatta det där. Jag är ganska glad att den tonen finns där, men jag är samtidigt inte intresserad av att den ska ta mer plats.

Artisten skrattar till och konstaterar att han egentligen tycker att det är konstigt att folket i kyrkan inte tröttnar på honom.

– En kompis följde med mig till Allianskyrkan i Jönköping och sa efteråt “jag förstår varför du gillar att vara här, för alla de här människorna blir ju glada när de ser dig här”. Det är någon slags hemkänsla. Så för mig får det här samtalet gärna fortsätta, säger Emil Svanängen.

---

Fakta: Emil Svanängen

• Ålder: 42 år.
• Bor: I Stockholm.
• Familj: Flickvännen Ella Peterson, aktuell som ny chef för Sveriges radio P2.
• Yrke: Artist och producent.
• Aktuell: Med nya skivan “A lantern and a Bell”. Samt med en egen spelning i Sveriges television den 1 maj.

---

---

Fakta: Mer i podden – Hör Emil Svanängen

• Om att sjunga med känslorna.
• Likheten mellan effektsökeri bland musiker och unga ungdomspastorer.
• Kärleken till Einar Ekbergs musik.

---