Insändare

Maria Larsson – den enda självklara efterträdaren till Alf Svensson

Vi var väldigt många som blev besvikna när Maria Larsson avsade sig kandidaturen till partiledarposten i kristdemokraterna.  Men vi fäste oss också vid hennes omdömesgilla, ja mogna argumentering för avsägelsen, vilket gjorde att vi trots allt måste acceptera den – då.När nu väljarstödet för Maria visar sig vara enormt, och argumentsamlingen möjligen visat sig ha ett annat innehåll, borde valberedningen inse vilka chanser man då fått att låta partiet dra fördel av en verklig förnyelse på partiledarposten.Maria Larssons uttryck för ödmjukhet och respekt övertygar, och kvalificerar henne därför speciellt: ”Stödet har varit oväntat stort. Jag hade inte alls räknat med det... jag har fortfarande många funderingar kring min egen förmåga att räcka till” (intervju i Dagens Nyheter  den 10 februari 2004). Man kan inte ta miste på ärligheten. Med en sådan grundsyn i ”meritbagaget” är Maria Larsson en särklassig kandidat. Hennes politiska kurs och medvetenhet, och hennes djupa personliga engagemang är redan en speciell tillgång för partiet.Bland de kandidater som förts fram som aktuella framstår Maria Larsson – allt sammantaget – som den enda självklara efterträdaren till Alf Svensson, som just den person partiet nu så innerligt väl behöver.Att valberedningen inte tycks inse det är att göra kristdemokraterna en björntjänst. Man hade faktiskt väntat sig större klarsyn.

Erik-Olof Backlundprofessor, partiveteran

Teokratiskt ledarskap saknar stöd i Bibeln

Vad menas med en karismatisk person? Uttrycket förekommer allt oftare i olika sammanhang. Det kan gälla en pastor, en politiker eller en kulturperson. Men vad är det man menar?Ordet karisma kommer från engelskan, via översättning från grekiskan ”charismata” och utformat från grekiskans ”charizetshai” som betyder att ”visa favör, giva fritt”. Kombinerat med det grekiska ordet ”charis = grace (nåd) kommer ordet karisma. Det bör därför korrekt förstås och översättas med ”nådegåva”. Det gäller såväl medfödd begåvning som den andliga utrustning som den på Jesus Kristus troende kan få. Varken den personliga begåvningen eller den andliga utrustningen kommer av personlig förtjänst eller merit utan är gåvor av nåd.Ordet karisma har av somliga missbrukats därför att man inte satt sig in i dess innebörd och bakgrund.Jag vill rekommendera läsarna att grundligt, utan fördomar, studera sina biblar i anslutning till dessa frågor. Det är även tänkvärt och nyttigt att läsa Max Webers böcker: ”Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus” och ”The Theory of Social and Economic Organization”. Weber analyserar hur den engelska termen karisma uppfattas och tillämpas i olika religioner och ideologier. Även religionssociologen Thomas F O’Dea behandlar dessa frågor. Historielösa människor utgör en riskfaktor i vilket sammanhang de än uppträder – alltså även i de kristna församlingarna.Att hävda att teokrati ska råda i församlingen i den meningen att pastorn är Guds utvalda redskap som ensamstående ledare saknar allt stöd i Bibeln. Sådana ödesdigra idéer är importerade från andra länder med andra historiska och kulturella traditioner. Spåren av sådana villoläror i vårt land är avskräckande. Detsamma kan sägas om ”den apostoliska revolutionen” som nu ogenerat exporteras från Australien. Även den saknar stöd i Bibeln.Församlingsledarnas uppgift är att vara herdar och vårdare, framhåller Petrus i 1 Petrusbrevets 5:e kapitel: ”Uppträd inte som herrar... för alla gäller: klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.”I motsats till maktmänniskorna, herrarna, tecknar Bibeln bilden av Jesus som ”den gode herden”, den ”högste herden”. När Uppenbarelseboken skildrar den dramatiska slutkampen och segern över den onde och det onda, då är det ”det slaktade Lammet” som är segraren och segern är fullkomlig. Och fram kommer en ny himmel och en ny jord.Om detta ska den kristna församlingens predikan och själavård handla.

Bertil CarlssonMariefred

Jag känner mig inte längre behövd i församlingen

Jag är osynlig.  Nej, jag har inte gått och blivit knäpp som rollfiguren Burt i 80-talsserien ”Lödder”.  Jag har inte heller stiftat bekantskap med någon galen vetenskapsman och hans osynlighetsmaskin.Den osynlighet jag talar om ligger på ett annat plan.  Den är mer subtil och smygande.  Den kommer inte med en fingerknäppning eller knapptryckning, utan visar sig mera gradvis.Den har visat sig i den församling jag är verksam i genom att ”fel” människor helt enkelt inte blir sedda och accepterade.  Deras idéer får inget gehör, i motsats till om samma eller liknande idéer kommer från ”rätt” sorts människor. Hur kommer då detta sig?  I min församling finns en kärntrupp som i flera år har mycket flitiga kontakter sinsemellan på flera plan och som har kommit att bli tongivande för vad som ”går för sig” i församlingslivet.  Det spelar ingen roll hur genomtänkta förslag någon utanför denna grupp kommer med.  En ”utomståendes” roll inskränker sig till att möjligen sitta och nicka och hålla med, men kommer man med några egna funderingar eller förslag ignoreras detta och man blir betraktad som en ”icke-person”. Åtminstone har jag vid ett flertal tillfällen upplevt det så. Med tanke på den aktuella diskussionen om sekterism borde ett sådant beteende vara en varningsklocka.

Denna grupp,

som säger sig stå för ett bibliskt synsätt, intar gärna ett nedåtriktat perspektiv gentemot sin omvärld, i stället för att möta människor på deras villkor.Som exempel kan nämnas en händelse för en del år sedan då en person från en grannförsamling kom och hälsade på i den kyrka jag brukar besöka. En person ur den ”inre kretsen” frågade mig vad besökaren hette och eftersom jag känner vederbörande flyktigt, svarade jag på frågan. Detta upplevde jag som ett positivt intresse för andra människor, en uppfattning som ställdes på ända när frågeställaren i nästa andetag frågade ”Är X kristen eller bara sökare?”Detta betraktelsesätt, att se människor som objekt i stället för att glädjas över att någon hälsar på, är för mig helt främmande.Vem är betjänt av att vi delar in människor i fack och sätter små prydliga etiketter på dem?  Läser vi Bibeln ser vi att Jesus inte agerade på detta vis. Han gick ut och mötte människor med alla fel och brister i deras vardagsliv. Han undervisade, tröstade och byggde upp trasiga människor från alla samhällsklasser. Han gick till och med så långt att han frågade sjuka om de ville bli friska innan han helade dem.Personligen har ett brinnande engagemang i församlingslivet hos mig utvecklats (eller rättare sagt avvecklats) till en apati och likgiltighet, eftersom jag inte känner mig behövd längre. Jag har svårt att se vad jag kan tillföra en verksamhet där allt redan är klappat och klart och alla pusselbitar ligger på plats. Det har till och med gått så långt att jag allvarligt överväger att lämna församlingen och söka mig till ett annat samfund.

För en del år sedan

predikade en bortgångne gudsmannen Erling Ivarsson om den levande församlingen och jämförde extremt välstädade hem med sin tonårsdotters stökiga rum. Det var bilder för församlingar, där antingen allt ligger på plats från första början och takhöjden är låg, eller där det är litet ”stökigt” och mångfalden frodas.  Jag kommer aldrig att glömma Ivarssons slutkommentar: ”Det är stökigt i hennes rum, men hon lever!”Vill vi verkligen ha ett församlingsliv som är att likna vid en samling döda ben?  För min del längtar jag efter något annat!

”The Invisible Man”