Kvinnliga förkunnare blir kränkta

Tidningen Dagen befinner sig på grund av sin breda kristna läsekrets ständigt i spänningen mellan olika synsätt och strömningar. Grovt tillyxat handlar det främst om spänningar mellan dem som är mera bokstavstroende och dem som vill tolka och väga enskilda bibelord utifrån de stora värden som lyser fram i Skriften som helhet, och framför allt då i kärnorden. Tidningen försöker ge utrymme åt båda strömningarna.

I Dagen 13/1 finns en debattartikel av ”Missionsprovinsens” Arne Olsson, som förmenar kvinnor att själva ta ansvar för och bejaka sin kallelse, och samtidigt ett porträtt av en kallad kvinna. Tidningen har ett antal gånger de senaste åren i sitt försök att balansera och belysa olika ståndpunkter torgfört en kvinnoprästmotståndare på ett uppslag och en kvinna i kallelsens tjänst på ett annat i samma nummer. Greppet är kränkande. Ofta är det en ung kvinna, gärna med en icke kyrklig bakgrund och med en, för de kristna, uppmuntrande omvändelsehistoria, som presenteras.

Att på detta sätt använda en enskild kristen kvinnas kallelseupplevelse, och bejakande till denna, som motvikt till kvinnoprästfientliga argument, ofta från en mera etablerad man i en manlig kyrklig hierarki, är orättvist. (Jag är dock osäker på om detta senaste exempel är medvetet planerat. Det är otydligt, då kvinnan som intervjuas är diakon, inte präst.)

Vänd ett ögonblick i tanken på förhållandena: Låt en enskild, gärna ung, man, som inte varit omvänd så länge, som är ganska ny i tjänsten och som befinner sig långt ner i hierarkin, stå mot en etablerad kvinnlig ledare med en kader av biskopar, teologer och erkända ledare bakom sig, och som säger att pojken ifråga inte har rätt att ta kallelsen till sig, att han bryter mot Guds vilja och i själva sitt tjänande är fientlig och olydig mot det ”uttryckliga bibelordet”.

Jag tror att alla som läste något sådant skulle drabbas av en obehagskänsla i mellangärdet. Att inte alla gör det, när enskilda kvinnor blir gisslan i detta smutsiga drama, visar hur vana vi är vid att kvinnor i kristna sammanhang utnyttjas.

Det finns ett starkt tryck på oss förkunnande kvinnor att vi som en ganska ny och oetablerad minoritet ska finna oss i att ”båda sidor måste få komma till tals”. Och ofta, som i debattartikeln i Dagen nyligen, jämförs vår kallelse med homosexualitet.

Jag är intill illamående trött på att min kallelse, mina gåvor och min tjänst ständigt jämförs med sexuella handlingar. Får jag fråga varför manliga förkunnares tjänst inte självklart jämförs med sexuella aktiviteter? Det skulle, med facit i hand, vara mer konsekvent att låta en käck manlig präst/pastor på ena uppslaget berätta om sin kallelse och omvändelse och en kvinnlig ledare på nästa uppslag sätta in hans gåvor och arbete i samma kategori som exemplen med katolska prästers sexövergrepp. En sådan journalistik skulle naturligtvis vara otänkbar. Det visar hur mycket lättare det är att diskriminera kvinnor i kristna sammanhang.

Jag uppfattar att Dagen och de samfund som tidningen representerar är överens om att färgade och judar inte ska behöva stå ut med att rasister och antisemiter får sin rätt tillgodosedd att torgföra sina fördomar i kristna sammanhang. Kvinnor åtnjuter med all tydlighet inte samma skydd.

Jag stod själv under ett antal år i tjänst i ett sammanhang, där man samtidigt som man har kvinnliga pastorer i organisationen, med öppna ögon gärna kallar och samarbetar med förkunnare från rörelser där man bokstavligen uttryckt att kvinnliga ledare verkar inspirerade av häxkraft. Kvinnor betalar priset och offras för brödernas enhet och samförstånd. Intet nytt under solen…

Om Dagen vill stå för konsekvens, bör arier som med lösryckta bibelverser som tillhyggen hävdar att afrikaner, judar eller romer inte kan bli präster/pastorer få komma till tals. Det är också tolkningar som kan hävda en tradition inom kyrkans ram. Det är faktiskt inte så länge sedan man med en parallell logik och tolkningsmall hävdade sådana påståenden. I extrema, konservativa grupper i Sydafrika och den amerikanska södern lever denna typ av bibeltolkning ännu kvar.

Har de också i enhetens och förbrödringens namn rätt att marknadsföra sin övertygelse och finna respekt och förståelse? Jag tror inte det, eftersom argumenten också drabbar män, och därför att antirasismen tidigare började genomsyra kyrka och samhällsklimat. Hur länge dröjer det innan kvinnor har fått samma skyddsvärde i den kristna traditionen?

Till dess får vi hämta vila och ro utanför kyrkans och kristenhetens ramar och undvika ett antal kristna tidningar, så vi slipper spy upp morgonkaffet av att våra andliga gåvor ideligen jämställs med sexuell utlevelse.

Carina Jarlsbonde, baptistpastor i Fjugesta utanför Örebro.

Svar direkt: Jarlsbondes kritik ger skäl till eftertanke

Carina Jarlsbonde har rätt om det spänningsfält som tidningen Dagen befinner sig i, och att vi på olika sätt ger plats för skilda strömningar inom kristenheten. Det gör vi inte motvilligt som en kompromiss, utan medvetet som en journalistisk metod och ideologisk tanke.

Däremot sysslar vi inte med utstuderad kvotering på det sätt som Carina Jarlsbonde tycks tro. Och jag har ärligt talat inte en aning om vilka exempel som åsyftas med ”ett antal gånger de senaste åren”. Det hade varit önskvärt att man med så grovt artilleri också berättar vad som finns i siktet. Dagens ambition är att ha en generös debattsida. Den 13/1 tog vår debattredaktör in artikeln av Arne Olsson. Åsikterna i artikeln får stå för honom. Dagens ledarsida har som Carina Jarlsbonde mycket väl vet en helt annan syn i ämbetsfrågan.

Vår vardagsredaktör hade långt tidigare planerat in reportaget om Inger Bengtsson, cirka 55 år ung. Hon berättar om sin fantastiska livsresa, från att ha varit journalist och ateist till att nu arbeta som diakon. Att förminska hennes berättelse, och påstå att hon utnyttjas som gisslan för manlig hierarki är kränkande, såväl mot Inger Bengtsson som mot redaktörernas hederlighet.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta Carina Jarlsbondes erfarenhet av manligt förtryck. Det finns sammanhang i kristenheten som inte är bra, och som ansvarig utgivare har jag naturligtvis anledning att ta åt mig av Carina Jarlsbondes kritik.

Läsares upplevelser av redigering och innehåll är viktigt. Och även om parallellerna med rasism och nazism är otrevliga och långsökta ger det skäl till eftertanke.

Samtidigt måste olika åsikter få komma till tals, spänningsfältet är stort. Ett av historiens misstag har varit att tysta impopulära åsikter. Det har aldrig varit speciellt lyckosamt.

Daniel Grahn, chefredaktör och ansvarig utgivare