Att Bibeln är Guds kärleksbrev till oss, håller jag med Anders Caringer om.
Men hur han som lärare, författare och före detta fängelsepastor i sin artikel i Dagen den 28 mars samtidigt kan anse dem som på fullt allvar tror att Bibeln är Guds ord, som de stora villolärarna, är mig en gåta.
Hur kan man säga att Bibeln är Guds kärleksbrev till oss utan att tro ungefär som Paulus: "Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar" (2 Timotheosbrevet 3:16-17)?
I någon mening måste Bibeln som helhet vara Guds ord, om vi tar urkristen tro på allvar. Men för Caringer är den bokstavliga läsningen av Bibeln den stora faran.
Jag ser det inte så. En bokstavlig läsning av Bibeln innebär enligt min mening att vi låter Bibeln tala på sina egna villkor. Bibeln rymmer olika slags text. Det finns gott om poesi i Bibeln, språket är fullt av bilder, liknelser överflödar i Jesu undervisning. Ibland är språket omskakande väckelseförkunnelse, som ställer oss inför våra synder och varnar för domen.
Också Jesus som är kärleken själv varnar för risken att gå förlorad. Och om vi tänker efter, är budskapet om Jesus Kristus som allas domare gott: Det finns en rättvisa inbyggd i tillvaron, och han som står för den rättvisan känner alla omständigheter - han kan varken mutas eller luras, och han har öppnat förlåtelsens väg för oss. Det är inte domen utan räddningen undan domen som är det stora budskapet.
Den som läser Bibeln bokstavligt blir verkligen inte uppmuntrad att använda Bibeln som ett slagträ mot människor som "kommit ut som homosexuella", som" dricker för mycket alkohol", som "svär och domderar" eller "inte tror på uppdelningen himmel - helvete". Där finner man ju mycket skarpa varningar för egenrättfärdighet som den värsta av alla synder. Jesus säger ju till dem som anser sig perfekta: "Publikaner och skökor kommer förr att gå in i Guds rike än ni". Varje gång vi frestas till snabba domar, hejdas vi av Jesusorden: "Den som är utan synd, han kaste första stenen".
Jag tycker att Caringer målar en vrångbild av de bokstavstroende. Också de liberala kan frestas att missa det väsentliga i det bibliska budskapet: Guds omsorg om de allra svagaste och mest utsatta. Den som tar Bibeln på bokstavligt allvar kan mycket väl vara en kärleksfull och känslig själavårdare som först och främst riktar sökarljuset mot sig själv och som osjälviskt satsar sig själva och sina resurser för att möta medmänniskors behov.
Visst kan en bokstavstroende hamna i en selektiv bibelläsning. Men att "febrigt leta efter enstaka bibelord som ska stödja ens egna värderingar" kan också hända de liberala. I det kärleksbrev som Gud gett oss i Bibeln finns det också kärva förmaningar. Varje gång vi lite hastigt avfärdar delar av Skriften, därför att de inte går ihop med vår bild av Gud, ägnar vi ju oss åt just det som Caringer varnar för.
:quality(70)/cloudfront-eu-central-1.images.arcpublishing.com/mentormedier/JZJOY73UJNEMJN4J37O7C37L5A.jpg)
