Redan innan Israel fick tillbaka sitt land 1948 gav Winston Churchill 80 procent av den mark de blivit lovade, till ett land som blev Transjordanien, som ju fick sin självständighet 1946. Nu har Israel kvar cirka 13 procent av det utlovade landet. Israel har 0,1 procent av arabvärldens yta.
När Israel tilldelades sitt lilla land 1948 blev palestinierna erbjudna ytterligare områden till ännu ett land, men de tackade nej. Benämningen palestinska folket har blivit ett talesätt långt senare.
Dagen efter att Israel fått sitt självstyre i maj 1948 anfölls Israel av omkringliggande arabländer, då intogs Judéen, Samarien och Galiléen (som nu kallas Västbanken) av Jordanien och var således under jordansk ockupation under 19 år, men ingen nämnde att delar av Israel hade ockuperats. Under de 19 åren förstördes stora kulturella världen som var tusentals år gamla, bland annat 34 mycket gamla synagogor.
Inte förrän i juni 1967, då Israel anfölls åter igen och mot alla odds tog tillbaka sitt landområde, den så kallade Västbanken, började världen ropa: ”Israel ockuperar!”
Historien står fast till mångas förtret, den har sin gång och vi har varken rätt eller möjlighet att ändra den.
Mina minnen försvinner med mig men det som har hänt finns väl dokumenterat om vi bara vill och vågar se. Kanske är det dags att vi ställer oss samma fråga som Pilatus ställde till Jesus: ”Vad är sanning?”
Ulla-Sif Andersson
:quality(70)/cloudfront-eu-central-1.images.arcpublishing.com/mentormedier/JZJOY73UJNEMJN4J37O7C37L5A.jpg)
