Är livstidspastorns tid förbi?

Präster, pastorer, predikanter – avgörande personer i kristna kyrkan. Hur ska de utbildas och rekryteras i framtiden?

Kristus ger gåvor, han kallar människor till tjänst. Kristi kallelse är grunden för varje pastor, präst och predikant.

Innebär denna gåva och kallelse ett livslångt ­heltidsarbete? Det livslånga heltidsarbetet har blivit praxis, och i varje fall Svenska kyrkan har ekonomiska muskler att ge sina präster en dräglig lön och arbetsvillkor. Men inom frikyrkan sviktar ofta den kapaciteten.

Det livslånga heltidsarbetet tycks dock inte vara standard i Nya testamentet. Paulus extraknäckte regelbundet som tältmakare när missionsinkomsterna sviktade. Jesus var verksam som småföretagare i hantverkarbranschen största delen av sitt liv, med tre intensiva år av heltidstjänst som predikant.

Bra ledarskap kan vara skillnaden mellan katastrof eller framgång för en församling. Det här är viktiga frågor.

Det verkar dessutom som att frikyrkan har tagit över de historiska kyrkornas, inte minst Svenska kyrkans, strikta uppdelning mellan prästerskap och lekmän.

Gapet är stort mellan pastorer och lekmän. Det är katastrofalt. Att vara pastor och präst blir ett yrke i strikt mening. Då blir inte gåvor och kallelse i fokus, utan rätt form av teologisk utbildning, ofta med en svag koppling till det praktiska arbetet att leda och utveckla en församling.

Tänk om Gud kallar och utrustar en ingenjör eller sjuksköterska att vara dugliga församlingsledare, alltså pastorer – men de har inte möjlighet ­eller vilja att ge upp sin civila yrkeskarriär. Är de med automatik hänvisade till avbytarbänken som predikar någon gång när den "riktiga" pastorn är på semester, eller kan de bli fullvärdiga pastorer trots att de har ett annat yrke? Kanske med deltidstjänst som pastor.

Förr var pastorerna män med hemmafruar. Då kunde man flytta land och rike runt med jämna intervaller. Familjen och frun följde med. I vårt samhälle är båda inne i en ­yrkeskarriär. Då fungerar inte flyttandet längre enligt den tidigare praxisen. Den traditionella pastorsrollen sviktar i vår tid.

Bibeln talar inte heller bara om präster och pastorer. Den talar också om apostlar, profeter och evangelister. Hur utbildar och rekryterar vi dem? Och hur ska de fungera i vår tid? Har inte befintliga pastors- och prästutbildningar blivit för stelbenta i förhållande till gåvor och behov?

För att täcka behovet av församlingsledare behöver vi mer satsa på nyckelpersoner i församlingarna med ”vanliga” jobb med kallelse och gåvor att vara församlingsledare.

Utbildningar och träning i teologi och församlingsledarskap behöver ännu mer fokusera på dem, ansträngningar görs här vid flera utbildningsanstalter, inte minst Örebro missionsskola.

Dessa personer behöver få statusen av fullvärdiga pastorer och predikanter, även i situa­tioner när de bara jobbar på fritiden med sitt församlingsledarskap.

Synen på pastorn som heltidsarbetande på livstid behöver luckras upp. Det blir varken bra för församlingen eller pastorn. Församlingen blir en dålig arbetsgivare när man inte klarar av att betala en rimlig heltidslön. Och vad gör heltidspastorn när hon/han är tröttkörd i 50- eller 55-årsåldern?

Att mixa pastorsarbetet med ett annat arbete skapar större flexibilitet för både församling och pastor. Och inte minst ger det fler kvinnor möjligheter att komma in i pastorala församlingsledande uppgifter. För kvinnor är det ännu mer opassande med den traditionella pastorsrollen.

Vi behöver nytänkande kring hur vi formar morgondagens ­ledarskap i våra församlingar.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan i Stockholm, näringslivskonsult