Undvik snäva trosstängsel

Stefan Gustavsson efterfrågar fler intellektuella redskap för trons försvar (Dagen 19 februari­). Hans mål är att hjälpa framför allt uppväxande människor att hantera de kognitiva dissonanserna som kan uppstå mellan kyrkans tro å ena sidan och vetenskap och kultur som inte räknar med Gud å andra sidan.

Kombinationen av intellektuella redskap och en önskan att lösa upp kognitiva dissonanser riskerar dock att leda till att ett visst trosinnehåll försvaras på bekostnad av en trons grundhållning som är central både för vetenskapen, samhället och för en levande kristen tro.

Det är riktigt att vi behöver försvara tron. Den situation som Karin Kittelmann Flensner beskriver i sin avhandling "Religious education in contemporary pluralistic­ Sweden", som Gustavsson refererar till, är djupt problematisk. En oförståelse inför religion normaliseras. Tron att Gud inte finns osynliggörs som just tro (utan framställs som vetenskap). Allt detta blir snabbt en grogrund för fördomar som inte hjälper i de möten mellan människor som så innerligt behövs i dag. Det begränsar de resurser människor behöver för att söka sanningen om världen och sig själva.

I den meningen är det något djupt ovetenskapligt med denna utveckling eftersom det betyder att man i den svenska skolan i realiteten definierar bort de raffinerade hypoteser som utvecklats under tusentals år för att bemöta eviga frågor om meningen med livet, döden och människans plats i världen.

Tron som livshållning behöver följaktligen försvaras också för vetenskapens egen skull. En viktig del av vetenskapens väsen är tro, att vara på väg in i det okända. Det kräver en radikal öppenhet som de flesta forskare är mycket skickliga på, åtminstone inom sina egna fält. Dock verkar det som att man i mötet med anspråk inom ett helt annat område, religionens, tror sig kunna undvara en sådan radikal öppenhet. Detta skapar den vetenskapliga fördomsfullhet som ofta frodas just när det gäller religiös tro.

Den kristna tron har en potential att försvara trons grundhållning. Mötet med den absoluta kärleken i Jesus Kristus kan nämligen ge upphov till en paradoxal blandning av visshet och öppenhet – en öppenhet som samhället och vår tid väldigt mycket behöver. Ett av de vackraste uttrycken för det är Paulus starka försvarstal för kärleken samtidigt som han konstaterar att vi ännu ser en gåtfull spegelbild (1 Kor 13).

En sådan grundtrygghet av tillit präglar också Hebreerbrevets beskrivning av den troendes möte med tillvarons dissonanser, som Gustavsson så klarsynt pekar ut. Den rabbinska traditionens ständiga brottande med Bibelns texter är ett annat sådant exempel. Bibelns myllrande rikedom kräver i själva verket en vital förmåga att hantera kognitiva dissonanser.

Dessvärre verkar det som att ivern att försvara tron ibland har förrått denna trons grundhållning av visshet och öppenhet. Inte ofta, men ibland, har jag sedan jag kom in i frikyrkan för drygt tjugo år sedan mött en hårdhet och en rädsla som sätter upp snäva stängsel kring vad som är nödvändigt för en kristen tro. Dessa kriterier sätts antagligen upp med god vilja, men i stället för att försvara tron försvårar de tron.

Mycket tyder på att detta agerande har distanserat en mängd uppväxande människor från kyrkan. Det är då kyrkans försvar av tron sviker trons grundhållning. Då tar kyrkan efter den ovetenskapliga bortsortering av hypoteser som Kittelmann Flensner påvisat i den svenska skolan. Detta trots att den som är rotad i Kristus vet att all sanning kommer från och leder till Gud. I så fall finns ingen grund för rädsla.

Det finns redan en mängd sammanhang som med tron som grundhållning hanterar krockar mellan kyrkans tro och vårt samhälles kultur och vetenskap. Låt mig ge två fingervisningar.

Alphakurserna är antagligen det världsvida sammanhang som bäst har försvarat tron. Det finns dock inga speciella intellektuella redskap däri, om man inte med redskap menar samtalet i sig. I alphakursernas personliga samtal har på något märkligt sätt den kristna sanningen gjorts levande för miljontals människor. Denna form är ett uttryck för en tillit till trons slitstyrka och kapacitet att ge svar – utan försvar. Ledare instrueras uttryckligen i att stå ut med kognitiv dissonans, att inte genast bryta in och ge svaret, men att låta frågorna finnas där utan att lösa dem.

Det finns även författarskap som försvarar tron, men inte i första hand genom att ge svar utan genom att praktisera tro i ett tillitsfullt samtal. Uppenbara exempel på sådana samtalande författarskap inom delvis olika genrer är Tomas Sjödin, Ylva Eggehorn och Owe Wikström.

Det som är typiskt för dessa författare är det fulla bejakandet av både tron och livets motsägelsefulla realiteter inklusive vetenskapens kunskapsanspråk. När Sjödin tar oss igenom den djupaste smärtan och tillåter sig att i allt detta ändå tro blir Kristus synlig även för den som saknar förkunskap. När Eggehorns metaforer sätter ord på tillit mitt i mörkret blir Faderns omsorg tydlig oavsett religionstillhörighet. Hos Wikström samsas dissonanserna mellan den vetenskapliga religionspsykologin och mystikernas erfarenheter som stämmor i samma sång.

Morten Sager, universitets­lektor i veten­skapsteori vid Göteborgs universitet och pastor i Saronkyrkan.