Alla kommer till korta inför kristna moralen

I Dagen (8/8) efterlyste Greger Andersson att en grupps teologiska syn på homosexualitet förklaras utifrån deras kärleksbegrepp och inte via lösrykta bibelcitat. Som katolik kan jag inget annat en högakta en sådan efterlysning. För mig är inte ett påstående sant för att det står i Bibeln. Men det står i Bibeln för att det är sant. Med andra ord finns det alltid också en förnuftsmässig grund till den kristna moralen. Därför vill jag här försöka redogöra för grunden till min katolska syn på homosexualitet. Men det är bara möjligt genom att utvidga ämnet till sexualsynen i stort.

Sexualiteten är i själva verket en av de allra finaste och dyrbaraste gåvorna vi har fått av Gud. Den är en inneboende och god kraft till all form av kreativitet och till alla former av mellanmänskliga relationer. Alltså något mycket mer än det vi i dagligt tal benämner sex, nämligen utövandet av sexualiteten genom könsorganen.

I det fysiska sexet inbjuds människan till att i kärlek vara öppna för att bli Guds medskapare av nya människoliv. Kan något vara mer fantastiskt? Därför bör vi inte aktivt stänga ute denna möjlighet från sexet i sig själv, vilket alltid är fallet vid samkönad sex. Barn mår bäst av att växa upp i en trygg familj med båda sina biologiska föräldrar. Bland annat därför är sexets rätta plats ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna. Detta förbund är också tänkt att återspegla Guds eviga kärlek. Denna kärlek manifesterades som allra tydligast då Jesus (som är Gud själv) uppoffrade sitt liv på korset för vår skull. På samma sätt ska man och kvinna i äktenskapet vara beredda att i livslång kärlek uppoffra sig själva för den andra partens och barnens skull. All form av medveten odling av sexuell upphetsning utanför detta sammanhang tror jag strider mot Guds vilja.

Jag vet att detta kan tyckas hårt och omöjligt att följa. Inte bara för personer med homosexuell läggning, utan för alla, inklusive mig själv som 38-årig hetro-singel. Det tror jag stämmer så länge vi försöker i egen kraft. Men Gud räknar inte heller med att vi skall kunna klara att uppfylla detta på egen hand. Han vill att vi skall inse vårt totala beroende av hans nåd och kärlek. Om vi försöker följa Guds bud utan Hans hjälp, så misslyckas vi säkert. Det enda sättet att kunna följa Guds bud är att ständigt be om hans hjälp, kärlek och förlåtelse. Jesu inställning till det kan tydligast förklaras utifrån berättelsen om äktenskapsbryterskan i Johannes 8.

Några kommer med en äktenskapsbryterska till Jesus och menar att hon ska stenas enligt Mose lag. Det samma hade gällt om någon ertappats med samkönat sex. Jesus säger absolut inte att den lagen är felaktig. Han bekräftar snarare rättmätigheten i lagen, då han säger: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." Han bekänner därmed att hennes handling i teorin var värd döden, men att det samma gällde alla de som hade anklagat henne. När de som anklagat henne hade gått så säger Jesus till kvinnan: "Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" Hon svarade: "Nej, herre." Jesus sade: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer."

Jesus som själv är Gud och har all rätt att döma kvinnan väljer att inte göra det, utan tar av kärlek till syndaren på sig straffet själv på korset. Han står dock fast vid att hon hade syndat och skulle omvända sig, då han säger: "Gå nu, och synda inte mer." Denna uppmaning kan vi inte följa av egen kraft, utan bara i den mån vi överlämnar oss till Jesus.

Alltså är den sant kristna moralen, en moral där alla kommer till korta. Alla är i behov av Jesu försoningsoffer på Korset. Ingen kristen bör säga "Vi gör inget fel, men se hur hemskt andra beter sig" eller förkasta eller döma någon människa. Vi måste kunna tala om rätta och felaktiga handlingar, men alltid skilja på handling och person.

Ola Samnegård, teologistuderande vid Newmaninstitutet