Alliansen har blivit en hämsko

Kärnan i Kristdemokraternas ideologi och praktiska politik sammanfattar fyra KD-politiker (Dagen 11 juni) i sentensen: "Ingen ska hållas tillbaka, ingen ska lämnas efter." Den tidigare valparollen beskriver väl partiets människosyn, alla människors lika värde, och övertygelse om att detta värde ska skyddas av alla enskilt och gemensamt. Socialdemokratins gamla paroll (från samma valrörelse) "Alla ska med" erbjuder i stället en social ingenjörskonst med kollektiva strukturer som utopiskt är bäst för alla, trots att den saknar modifiering för människors egna prioriteringar och preferenser.

Debattörernas oro för att svensk kristdemokrati inte tydligt och konsekvent hållit fast vid denna fundamentala kompassriktning är synnerligen befogad.

Vi kristdemokrater behöver i högre grad och mer pedagogiskt förklara att vår idéförankrade människosyn vägleder oss praktiskt i vårt politiska reformarbete. Historien har lärt oss att företrädare för nyliberala utopier och kollektivistiska modeller periodvis kan tillskansa sig makten utan att långsiktigt beakta att den utgår från medborgarnas förtroende.

Rättssäkerhet, förvaltarskap och sund marknadsekonomi är fundamental för social trygghet för de sämst ställda i alla åldrar. Det är också våra grundlagsfästa rättigheter med praktisk tillämpning enligt subsidiaritetsprincipen (besluten ska tas på lägsta optimala nivå – inte den lägsta) är kristdemokratins kärna. Det är personalism helt enkelt.

Kristdemokraterna har genom alliansen bidrag till att en borgerlig regering kunnat väljas om. Det var sunt för Sverige. Men de fyra skribenterna har också rätt i att kristdemokratin står för "de små stegens politik" i ett målmedvetet reformarbete. Det betyder att partiet i högre grad också ska vara omdaningens och reformernas granskare i syfte att garantera att den egna politiken ger avsedd verkan.

Alliansen var nödvändig för att få igång ett genomgripande reformarbete med borgerliga förtecken. Men nu är alliansen en hämsko för de krafter som med den sunda marknadsekonomin som grund vill kanalisera resurser till samhällets allra sämst ställda. För kristdemokrater handlar det både om budgetutrymmen och om människors frivilliga insatser – enskilt och organiserat i det civila samhället.

I en tid när partierna trängs i mitten är det frestande att ropa på blocköverskridande överenskommelser. Sådana kan vara tillfälligt befogade i kris- och krigstid men blir kontraproduktiva när det viktigaste blir att vara överens oavsett innehållets kvaliteter. Skolfrågan är ett bra exempel på det. Den överenskommelsen är också ett senkommet kvitto på hur de politiska blocken blockerar den partipolitiska idéutvecklingen inför valet 2014.

Kristdemokraterna ska, som jag ser det, lojalt fullfölja sitt uppdrag inom alliansen fram till mandatperiodens slut. Kristdemokrater håller ord. Det borde mana partiledningen att redan nu tydligare ge luft åt sina politiska visioner, sina politiska prioriteringar inom förvaltarskap, tillväxt och sund marknadsekonomi. Det är viktigare för väljarna att förstå partiets politiska mål än partiets förhandlingsstrategi inför en eventuell regeringsförhandling.

"Själva hjärtat i kristdemokratin handlar om att ingen enda människa lämnas efter" skriver de fyra debattörerna. Jag håller med och jag vet att det låter sig göras inom ramen för en sund marknadsekonomi och uthållig välfärd. Det är precis där vi drar gränserna mot skadliga vänster- och höger­utopier.