Ändrad dopsyn påverkar hela teologiska systemet

Såväl Peter Halldorf, (Dagen 29 oktober) som Sten-Gunnar Hedin(Dagen 30 oktober) närmar sig frågan om barndop och medlemskap utifrån ett sakramentalistiskt perspektiv. I stället för detta synsätt vill jag föreslå ett evangeliskt-karismatiskt.

Vad är nu ett "sakrament’? En vulgärdefinition torde vara: "en handling som verkar oberoende av en människas tro", men om man ser på barndopet sådant det ofta fungerar hamnar definitionen ändå inte så långt ifrån hur detta sakrament uppfattas; inte minst i familjer där såväl faddrar som föräldrar till spädbarnet står främmande för kristendomen. Att försöka tolka in "tro" i det faktum att man ändå vill vara med om denna handling blir så subtilt och spekulativt att det blir meningslöst teologiskt. Det är nu dop i sådan miljö Halldorf och Hedin vill pingstförsamlingar ska omfatta som giltigt.

Sakramentsynen fungerar inte i ett vakuum, utan endast med en viss typ av kyrkosyn och med en därtill anpassad "ämbetssyn", det vill säga uppfattning om prästens status.

Mycket grovt kan man kanske uttrycka skillnaden i synen på Kyrkan/Församlingen så: i en evangelisk-karismatisk församling ÄR vi, de troende, Kyrkan, som tror på Jesus Kristus; i en sakramentalistisk församling har vi fått evangeliet för att vi skall tro på Kyrkan och dess kompetens och förmåga att administrera nåden, som kommer till oss genom sakramenten.

I en evangelisk-karismatisk tradition består och byggs Kyrkan av att människor personligt erfar att Jesus är Kristus och lever i en relation till Honom, medan i en sakramentalistisk tradition kyrkan vilar på olika institutionella ting som ämbetet och sakramenten, som då anses "instiftade" av Jesus. Båda uppfattningarna bygger på tolkningar av Matteus 16:13-20 (Petrus bekännelse vid Caesarea Filippi).

Inom svensk pingströrelse har det varit självklart att sinnesändring och tro föregår dopet, som då är ett individens medvetna bejakande av Kristi död, begravning och uppståndelse i symbolisk form.

Detta hänger så mycket samman med tron på vad Kristus gjort, att det inte ens blir meningsfullt att i denna tradition tala om att "leva i sitt dop". Man lever i stället i sin tro på vad som hänt i Guds försoningsverk. Dopet blir heller ingen "förekommande nåd" i denna tradition. Detta uttrycks bättre med orden "medan vi ännu var syndare led Kristus döden för oss".

Språkbruket om att "acceptera varandras dop" blir därför skevt: dopet har inom pingströrelsen ingen sakramentell status (hävdar jag). Jag tror även många evangelisk-karismatiska troende inom olika samfund upplever detta talesätt som främmande, lite "finare" kanske, men i grunden oförståeligt om man inte empatiskt försöker sätta sig in i hur andra tänker.

Letandet efter minsta gemensamma nämnare i vår förståelse av hur Nåden kommer en människa till del, tror jag förstör mer än vad det bygger upp, därför att följden blir tankemässig relativism, och den skapar vilsenhet och modlöshet. Andliga ledare skall vara herdar för fåren och inte förhandlare i ekumenik!

Dopet är inget man lätt bryter loss ur ett teologiskt system (i det här fallet pingströrelsens evangeliskt-karismatiska) utan att det får återverkningar på hela systemet, för teologiska system är elastiska och hänger organiskt samman: ingen är nu redo att acceptera t.ex. romersk-katolska kyrkans ämbetssyn/nattvardssyn. Eller?

Byt i stället ut "acceptera varandras dop" mot "acceptera varandra"!

Jag tycker det är en starkare form av andlig ekumenik; jag accepterar fullt ut en kristen broder eller syster som mitt helsyskon i Herren, därför att de, trots ett teologiskt system som jag själv har svårt att få att gå ihop, tror på och älskar Jesus som Frälsare och Herre och uppenbarligen har Anden. Så vill jag mena det fungerade i den karismatiska väckelsen i början av 1970-talet, och så upplever jag det i till exempel Oasrörelsens konferenser och S:ta Clara i Stockholm, sammanhang jag gärna deltar i.

För att så sätta ned foten i den aktuella diskussionen:

Halldorf och Hedin välkomnar, med vissa variationer, Filadelfiaförsamlingens i Stockholm ledarskaps förslag att ta in som medlemmar kristna som inte är troendedöpta (eller ens barndöpta), men kritiserar det som teologiskt inkonsekvent. Jag tycker inte det är detta, utifrån ett evangeliskt-karismatiskt perspektiv, om man samtidigt monterar ned statusen på Filadelfia som trossamfund, och istället återgår till att vara en ideell förening (juridisk person som kan äga fastighet och avlöna personal) och till denna välkomnar alla med personlig bekännelse till "Herren Jesus Kristus som Guds Son och Frälsare", med den uttalade förståelsen att i denna ideella förening förkunnas troendedopet. (Så lär det enligt uppgift fungera i Assemblies of God i USA.)

På detta sätt undviker man att säga att detta är Församlingen/Kyrkan. Man säger det inte heller om dem som troendedöpts. Man döps till att vandra i Hans uppståndelses kraft (inte för att, sakramentalistiskt, födas på nytt). Ingen är färdig, alla behöver mer av Jesus. Samtidigt har man full gemenskap med trossyskon i andra kyrkor, inklusive de sakramentalistiska med annan dopsyn; tillsammans utgör man Kristi Kropp lokalt. Då slipper också lokala församlingar utfärda någon sorts kristen legitimitet genom medlemskap: det blir på den personliga tron och efterföljelsen allt hänger. (De flesta församlingar i t.ex. USA räknar inte skrivna medlemmar, utan deltagandet i gudstjänsterna.)

Det sakramentalistiska perspektivet är inte fruktbart för en diskussion om dop och medlemskap inom pingströrelsen. Ett evangeliskt-karismatiskt synsätt svarar bättre mot pingstväckelsens historiska rötter och har även, enligt mitt förmenande, teologiska kvalitéer som inte på något sätt står tillbaka för de historiska kyrkornas perspektiv.

Bo Krister Ljungberg,

teol.dr, verksam genom webbplatsen: www.lekameduppdraget.se