Antibiotikaresistens – ett hot mot välfärden

Tänk dig hundra år tillbaka i tiden, innan penicillinet och streptomycinet kom. Tuberkulosen skördade offer i varje stad, varje kvarter, varje by, i snart sagt varje familj. Lung­inflammation gick under den förskönande omskrivningen "den gamles vän" – den riktigt stora dödsorsaken bland gamla. Till synes oskyldiga sår kunde snabbt bli livshotande och blodförgiftning var i stort sett liktydigt med en dödsdom.

I dag glömmer vi lätt bort hur epokgörande antibiotikan var för välfärden. Men risken är överhängande att vi kommer att bli varse det inom en inte allt för avlägsen framtid.

Hotet växer om en värld där människor åter kommer att duka under av sådant vi i dag betraktar som tämligen harmlösa infektioner, på grund av att det inte går att uppbringa något antibiotikum som hjälper. Faktum är att jag ser detta som ett av de absolut största hälsohoten framöver.

I delar av östra Europa finns exempelvis former av tuberkulos, som är resistenta mot alla mediciner. På flera sjukhus i Sverige har neonatalavdelningar (intensivvårdsavdelning för barn som fötts för tidigt) på s­enare år drabbats av multiresistenta infektioner, med tragiska dödsfall som följd.

Orsakerna är många: Läkare som förskriver antibiotika allt för lättvindigt. Patienter som inte fullföljer behandlingen, så att bakterierna tar ny fart när antibiotikan försvinner. Bristande läkemedelsförsörjning i u­tsatta länder, vilket exempelvis medför att en halvårs- till årslång tuberkulosbehandling avbryts.

Antibiotikaresistensen ökar också genom djurhållningen. I många av våra grannländer används antibiotika i förebyggande syfte i djuruppfödningen, i syfte att öka produktionen. Det är kanske det viktigaste skälet till att danskt griskött är så mycket billigare än det svenska, i kombination med regler om hur mycket utrymme djuren ska ha. Även det är en samverkande faktor. Står djuren tätt sprids sjukdomar lättare och då behövs mer antibiotika.

Detta var en av mina och Kristdemokraternas huvudfrågor i EU-valrörelsen förra året. Svenska bönder har visat att man kan bedriva storskalig djuruppfödning utan att djuren trängs ihop på små ytor och utan att missbruka antibiotika. De ska inte missgynnas av det, även om det kostar mer. I stället borde andra länder förmås att anpassa sig efter våra regler, som dessutom ligger väl i linje med vad som är allmänt rekommenderat.

Vad kan då göras?

Med Göran Hägglund (KD) som socialminister lyftes frågorna om antibiotikaresistens högt på dagordningen. Folkhälsomyndigheten fick kraftigt förstärkta medel för såväl det nationella och det internationella arbetet på området.

Göran Hägglund tog också initiativ till den nationella läkemedelsstrategin. I varje landsting finns nu STRAMA-grupper (Strategigruppen för Rationell Antibiotikaanvändning och Minska Antibiotikaresistens) som arbetar l­okalt med hur man ska använda antibiotika på ett optimalt sätt. Till följd av det arbetet brukar man numera oftast inte skriva ut penicillin vid öroninflammation och banala halsinfektioner.

WHO antog på försommaren en global plan mot antibiotikaresistens. Den omfattar allt från förbättrad medvetenhet och förståelse, förebyggande åtgärder inom sanitet och hygien, minskad användning av antibiotika till människor och djur till utveckling av nya läkemedel, diagnosmetoder och vacciner.

Nu gäller det att trycka på så att alla länder gör verklighet av den globala planen. Annars finns risk att vi inom några decennier står inför en situation som liknar den som rådde före upptäckten av penicillinet.

Så nästa gång barnen har öroninflammation och doktorn inte vill skriva ut penicillin utan ger allmänna råd om smärtlindring och febernedsättande medel – klaga inte utan var tacksam att läkaren tar ansvar. Det borde fler läkare göra – i fler länder! Och så länge man inte kan garantera antibiotikafritt kött från utlandet – köp svenskt. På så sätt kan du påverka framtiden.

Gudrun Brunegård, oppositionsråd (KD), Kalmar