Är barndopet ett riktigt dop?

Genom tro och dop tar människan emot vad Gud har gjort i Kristus. Dopet är ett svar från människan på Guds tilltal men - först och sist - ett Guds handlade! I Titusbrevet betonas: … när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden.

Dopet förenar med Kristus och öppnar för framtiden. Dopet i vatten sker i den treenige Gudens namn och varje människa som är döpt och lever i sitt dop har del i Anden. Dopet ensamt för inte in i församlingens liv – det ser vi i kyrkans historia där det alltför ofta förekommit urskillningslösa dop, Vattnet verkar det förvisso icke, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som förtröstar på det med vattnet förenade ordet (M Luther). Men dopet och tron leder människan in den kristna kyrkan och kallar henne att leva ett liv i Kristi efterföljd.

I viss teologi kan dopet uppfattas enbart uppifrån, som enbart Guds handlande. I min baptistiska tradition finns en annan risk, ensidigt se dopet nerifrån, en bekännelse – och lydnadshandling. Dopet är både Guds gåva och människans svar. Genom tron och dopet förenas vi med Kristus, med varandra och med kyrkan i alla tider och på alla orter. Vi är ett folk och kallade att bekänna och tjäna en enda Herre på varje ort och i hela världen. Den förening med Kristus som vi gemensamt äger genom dopet har viktiga konsekvenser för den kristna enheten. Bilderna om dopet i Nya Testamentet är många, men verkligheten är en!

Så har århundrade lagts till århundrade och blivit till årtusenden och Guds kyrka, Jesu Kristi församling lever och verkar. Under dessa årtusenden har omständigheterna skiftat, liksom Kyrkans strävan att gestalta Jesu Kristi kropp.

Urförsamlingen, som Apostlagärningarna talar om, hade en förmån vi saknar: de kunde fråga apostlarna (se ex Apg. 15). Om vi också kunde, hur skulle frågan lyda till Jerusalem? Utifrån att vi lever i ett sammanhang där den kristna Kyrkan under många generationer sett olika på så viktiga saker som dop och medlemskap?

Men, än intressantare är att fundera över vilket svar vi idag skulle få? Är det möjligt att svaret skulle innehålla något av samma hänsyn och respekt till att det "… i alla tider … i varenda stad…" (Apg 15:21) funnits och finns förkunnelse om dop av barn som står i ett trons sammanhang?

I den församling jag idag tjänar som predikant (Södertälje pingstförsamling har vi öppnat för medlemskap för den barndöpte. Men inte hur som helst. Så här lyder vår skrivning i frågan: En avgörande förutsättning är att vederbörande är döpt i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn och bekräftar sin personliga tro på Jesus Kristus i liv och vittnesbörd…" Har vi då accepterat barndopet som ett riktigt dop?

Ja, under förutsättningen att detta dop konfirmerats i en bekännelse till Kristus!

En invändning har varit att bedömningen av den som blivit döpt som barn riskerar bli godtycklig, beroende på en subjektiv prövning av pastorn.

Risken torde vara lika stor även vid ett baptistiskt dop. Förstår inte varför vi skulle vara mindre nogräknade vid ett medlemsintag enligt vår nya praxis än vad vi är vid de dopsamtal vi har med nykristna som vill döpas? Det är ju även där den enskildes bekännelse vi går på - ibland bekräftat av ett omvänt och annorlunda liv. Men inte alltid...

Kan man skilja mellan dop och medlemskap? Nej! Inte om man med medlemskap menar delaktighet i Kristi Kyrka!

Det är sant att en demokratisk ideell förening inte är det yttersta kriteriet på Guds församling. Det är inte föreningsmötet som är kännetecknet. Nej, det är de som genom tron och dopet förenats med Jesus Kristus som i gudstjänst samlas kring den heliga Skrift, bönen, förbönen, Nattvarden och välsignelsen.

Dock vill jag värna den modell som föreningskyrkan är. I brist på bättre modell så tvingar den oss att ge utrymme för varje medlems värde, värdighet och rätt, så som apostlarna förmanar, till exempel (1 Kor 14:26, 1 Petr 1:1-2, 2:4–10). Hittar vi något annat som kommer nära det som återspeglar det allmänna prästadömet, så gärna för mig. Men ännu är det inget annat som därtill hjälper oss att hålla den ordning som det civila samhället kräver av en sammanslutning som är både fastighetsägare, skattebetalare och arbetsgivare etcetera. Den erfarenhet vi har av Kyrkan genom tiderna är att den i organisationsfrågorna fogat sig efter de som det civila samhället kräver – så länge dess efterlevnad inte strider mot Guds vilja!

Sten-Gunnar Hedin