Är passivitet kristna svaret på klimatet?

Klimatfrågan är väldigt aktuell för närvarande. Det speglar sig också i tidningen Dagen där Clas-Göran Bergstrand medverkat med två inlägg kring klimatfrågan: "Oron för klimatet leder många vilse" (6 februari) och "Vi måste peka på ett ljust framtidshopp" (28 februari).

Det finns onekligen uppgifter kring klimatet som kan oroa. För några veckor sedan meddelade VMO (världsmeteorologiska föreningen) att de 20 varmaste åren som uppmätts, har varit under de senaste 22 åren. Enligt deras beräkningar kommer de smältande isarna att orsak betydande störningar i havsströmmarna inom några årtionden, vilket kan påverka temperatur och klimat på ett avgörande sätt.

Frågan om människans och den kristnes ansvar för de som nu händer med Guds skapelse är därför angelägen. När Bergstrand närmar sig den frågan hänvisar han till 1 mos 2:15 och säger att det står att vi ska vara skapelsens förvaltare, men att det inte står att vi ska vara dess "räddare". Flera översättningar av detta bibelställe, tycker jag antyder ett mer aktivt agerande: Bibel 2000; "bruka och vårda den", Svenska folkbibeln; "odla och bevara den".

Bergstrand citerar filosofen Per Bauhn, som verkar mena att kraftfulla politiska åtgärder kan leda till en ”partiell diktatur”. I bibeln finns faktiskt beskrivet hur ett lands ledning inför en förväntad katastrof vidtar kraftfulla åtgärder. I 1 Mos 41 kan vi läsa om hur Farao, på Josefs inrådan, beslöt att samla in allt som kunde tjäna som föda, för att man sedan skulle kunna undgå en hungerkatastrof. Ett modernt ord för detta är framförhållning, något som skulle kunna tillämpas på ett aktivt klimatarbete.

Alla politiska beslut som behöver tas under en val­period, omnämns inte alltid i en valplattform. Legitimiteten av politiskt beslut, även obekväma såsom exempelvis en kännbar flygskatt, får i vanlig ordning prövas i nästkommande val.

Enligt Bergstrand har människan som förvaltare sitt "främsta ansvar för sitt liv och sin närmiljö (nationen)". Den kristna missionen har dock inte historiskt anammat ett sådant, i mitt tycke något snävt synsätt. Tvärtom har man genom ord och handling visat omsorg om både människors andliga och lekamliga välbefinnande långt ifrån Sverige. Många bedömer att de första och största förlorarna på ett förändrat klimat finns i flera av de fattigare delarna av världen. Torka, stigande vattennivåer och andra väderrelaterade förändringar, kan komma att dramatiskt förändra livsbetingelserna för miljoner människor.

Bergstrand efterlyser också ett "eskatologiskt perspektiv" i miljödebatten. Mot det skulle man kunna invända att "dagen och timmen känner ingen" (Matt 24.36). Man skulle dock kunna hämta inspiration från Luthers så kallade tvåregementslära. På "frälsningsplanet" får vi med Guds hjälp verka för människors andliga väl och om man så vill, lägga in eskatologiska perspektiv. Samtidigt kan vi på "skapelseplanet" vara engagerade i angelägna politiska och samhällsorienterade frågor.

Vi kristna kanske i dessa frågor ska vara ”huvud och inte svans” (5 Mos 28:13).

Jan Sundström, Skellefteå