Björn Fjärstedt: Katedralerna ger tron rötter

Två bilder från branden i Nôtre Dame i Paris tycks ha gjort stort intryck världen över. Den ena är när spiran över mittskeppet omslukas av lågorna och framstår mot natthimlen som en eldstod innan den faller samman. Den andra är ett blickfång av altaret där korset lyser som i eldskrift mot svärtad bakgrund. Var skådespelet i natten ett tecken? I så fall för vad?

Snabbt framstod det för många, i Frankrike och världen över, att kyrkan Nôtre Dame symboliserade den kristna trons ledande roll genom seklerna i Europas uppbyggnad. Det var likt den eldstod som gick före folket genom öknen om natten, och som en molnstod om dagen, vid Israels uttåg ur Egypten. Och korset, som trots brandsvärtan lyste vid katedralens hjärtpunkt, påminde om det försoningens mysterium som kyrkan uthålligt försökt vittna om som ett civilisationsbärande viaticum, en reskost under seklernas färd. I det sekulariserade väst ville många förstås inte tillerkänna dramat något andligt värde. Att händelsen sammanfattade en historisk och kulturell utveckling under mer än åtta hundra år syntes dock ofrånkomligt och värt att betänka.

Katedralen har varit med om mycket och hotats vid åtskilliga tillfällen. Vid Franska revolutionen gjordes den om till ett Förnuftets tempel med en staty av gudinnan Ratio, som i rationalismen, i fokus. Hitlers plan vid ockupationen var att jämna Paris med marken och därmed Nôtre Dame. En svensk lär ha varit med och räddat vad som nu med rätta finns på FN:s lista över ett gemensamt världsarv.

President Macron utlovade omedelbart återuppbyggnad inom fem år och inbjöd världsvitt arkitekter att komma med förslag. Från svenskt håll har en arkitektbyrå föreslagit att bygga en swimmingpool i korsform som tak över det som blev kvar. Tanken är inte så originell som det kan tyckas. Stalin lät under den värsta terrorepoken på 1930-talet spränga Kristus Frälsarens katedral nära floden i Moskva för att på platsen bygga ett stort utomhusbad. Katedralens ritningar hade dock gömts undan och hittades fram, så när Sovjetväldet föll återuppfördes katedralen på mindre än tio år.

Kanske säger det något att det var en svensk inblandning såväl vid räddningen undan Hitlers hot att grusa Nôtre Dame med marken som i förslaget att göra om den till simhall efter branden. Den svenska hållningen, såväl allmänkulturellt som teologiskt, vacklar mellan att betrakta kyrkor och katedraler som heliga rum eller annars som vilka byggnader som helst, som ger tak över huvudet mot väder och vind. Redan Gustav Vasa tyckte att de kunde klara sig utan sina heliga kärl, liturgiska kläder och konstföremål, om de kunde säljas för pengar. Några katedraler byggdes inte mer och klostren revs för uppbyggnad av strategiska Vasaborgar. För den anglosaxiskt importerade frikyrkligheten behövdes bara kapell att samlas i. Även när den senare byggt kyrkor är de knappast heliga rum.

Under den första skälvande kristna tiden anslöt sig de Kristustroende till de judiska synagogorna utanför det Heliga landet och fortsatte i den traditionen. Men längtan till templet fanns kvar. Ända fram till Jerusalems fall och templets förstöring år 70 höll sig de kristna till tempelkulten. Europas många mäktiga katedraler i Paris, Köln, Milano, Toledo och andra, är tecken på mer än kapell. De är rotade i det jordiska med materialet till bygget hämtat ut skapelsen, sten, murbruk, trä till takstolar och inredning, arkitektoniska mönster, färger och glasfönster. De sträcker sig sedan mot himlen i böner, lovsånger och eukaristi. Det gäller även de fantastiska engelska katedralerna och andra liksom de i Norden.

De är tecken i tiden på kristen tro rotad i det jordiskt givna, invigda för heligt bruk. Ordet från Gud har tagit form och blivit förnimmbart för de mänskliga sinnena, det som kan ses, tas på, doftas, smakas. Den nedbrända katedralen i Paris och de många som står oskadade är en utmaning till vår tid att vända tillbaka till en tid då tron på Kristus skapade påtagliga storverk. Då valde man det bästa som tiden och rummet erbjöd utan att snegla på kortsiktiga trender och hugskott i populistiskt vinningssyfte. Något mer än bara teoretiska tankemodeller.

Det går dåligt på så gott som alla plan för den svenska kristenheten, svenskkyrklig såväl som för frikyrklig. Det beror så gott som säkert på bristen på rotfäste ner i kristningsskedet då evangeliet och vår verklighet möttes i en ömsesidig förälskelse. Också våra svenska katedraler påminner om detta liksom tidiga sockenkyrkor i olika bygder. Ett omtag där kan ge ny frukt efter att flirten med sekularismen, partipolitiken, rationalismen och nu även liberalismen misslyckats.

Björn Fjärstedt, biskop emeritus