Farligt när politik liknar terapi

En berömd författare var av uppfattningen att ett av de största problemen med världen av i dag är att vi av någon anledning inte kan komma överens om vad som faktiskt inte är problematiskt.

Det ligger mycket i detta. Till ytan verkar vi åtminstone vara överens om vad vi inte vill ha mer av. Det är få som begär ökad fattigdom eller sämre folkhälsa. Men när vi ställer oss frågan om vilka lösningar vi vill ha, och vad det är för samhälle vi verkligen vill uppnå, går perspektiven isär. Någon efterfrågar avreglering för att släppa fritt det privata kapitalet, en annan föreslår tvärtom demokratisk kontroll över produktionsmedlen, medan en tredje menar att samhället till varje pris måste vara etniskt och kulturellt homogent. Den enes medicin är för den andre värre än själva sjukdomen.

Det är just i fråga om vad vi verkligen har för målsättningar som våra oenigheter börjar. Och våra målsättningar beror av två saker: vad vi tror är sant och vad vi tror är värdefullt.

En av mina vänner är till exempel en övertygad förkämpe för mänskliga fri- och rättigheter. Han betraktar demokrati och självbestämmande som någonting oumbärligt – men han accepterar samtidigt inte att människan har en fri vilja.

Vår oenighet i den frågan får stora följdverkningar. Ur min väns perspektiv är självbestämmanderätten önskvärd just för att den får goda konsekvenser – men också bara på det villkoret. Utifrån mitt perspektiv är den i stället någonting som följer av människans natur som fri förnuftsvarelse och måste ovillkorligen respekteras.

Om jag frågar honom om han är beredd att avskaffa demokratin som ideal, ifall vi kommer till den punkt att artificiell intelligens kan fatta mindre riskabla politiska beslut än människor, får jag direkt motfrågan om jag verkligen är beredd att hålla fast vid självbestämmandeidealet oavsett vilka konsekvenserna blir.

Våra politiska meningsskiljaktigheter beror av vad vi håller för sant. Men i dag verkar människor vara alltmer oense om detta, och precis som Thukydides beskrev situationen i Aten för två och ett halvt årtusende sedan, är vi inte heller särskilt intresserade av att ta reda på hur saker och ting ligger till. Vi tror att våra uppfattningar är självklara, och ser ofta ner på de som inte delar dem.

Den här utvecklingen undergräver själva utgångspunkterna för ett demokratiskt tänkande. Frikopplas politiken från det rationella samtalet om de sanningar som är oberoende av oss, så kommer den snart inte att handla om någonting annat än makt.

I stället för ett forum för rationellt medborgerligt överläggande liknar politiken av i dag en ytlig form av terapi, där statens roll är att bekräfta våra rädslor och berätta att den kommer att göra oss trygga.

Atenarnas kortsiktiga prioriteringar och eftergivenhet inför sina demagoger föranledde det Peloponnesiska kriget, och i förlängningen demokratins undergång. Vi vet vad en sådan här utveckling förebådar.

Om vi inte snart börjar samtala om vad det goda samhället egentligen är, kommer vi inte att hitta gemensamma utgångspunkter för våra framtida vägval. Då kommer någon annan att välja åt oss.

Johan Eddebo, religionsfilosof, Uppsala universitet