Förringa inte akademikerna!

Omkring år 1265 ankom de första europeiska resenärerna Kina i form av Marco Polos far och farbror, som välkomnades vid härskaren Kublai khans hov. Marco Polo skriver i sin redogörelse att härskaren var mycket välkomnande; framför allt blev han starkt intresserad av besökarnas kristna tro.

Kublai khan gav därför besökarna uppdraget att återvända hem och be sin ledare att sända tillbaka till honom ”etthundra lärda män med djupgående kunskap i den kristna tron och i de sju konstformerna, män med förmåga att med sunda argument bevisa för de lärda i hans rike att de kristnas tro är överlägsen och vilar på en mer välgrundad sanning än någon annan religion”.

Herrarna Polo återvände hemåt, men fann att påven just hade avlidit. I den allmänna oron lyckades de inte få med sig fler än två kunniga munkar på nästa resa. När sällskapet ankom till Armenien hade landet drabbats av krig.

Munkarna blev då så oroliga att de valde att resa hem igen. Inte en enda kom fram av de hundra kunniga män som Kublai khan hade önskat få för att med argument och vishet introducera den kristna tron i sitt väldiga rike. Det skulle dröja mer än ett halvt årtusende innan kristendomen gjorde sin blygsamma återentré i Kina.

Det här historiska händelseförloppet är en utmaning också för vår tid. Om etthundra kristna, kunniga i teologi och olika vetenskapsgrenar, ansågs som tillräckligt för att nyckelpersonerna i Mittens Rike skulle ta till sig den kristna tron, vilken betydelse kan kristna akademiker då ha i Sverige av i dag? Vi lever visserligen i ett land med ett tusenårigt kristet arv, men det senaste seklets sekularisering har drivit vårt land in i en självbild där hängiven kristen tro upplevs som nästan lika exotisk som den måste ha framstått i ett oevangeliserat land som 1200-talets Kina.

Kublai khan menade att om den sortens personer som vi idag skulle kalla forskare eller akademiker skulle ges möjligheten att förmedla och försvara den kristna tron med sunda argument så var den också värd att anammas av det egna landets lärda. Under några år tycks Kina ha legat i ett slags vågskål, där det var fullt tänkbart att Mittens Rike skulle kunna ha blivit en överlåten kristen nation. Den möjligheten sprack dock på att sällskapet Polo inte lyckades samla de kunniga kristna som Kublai khan hade efterfrågat. Så snart det brände till och blev riskabelt kastade också den lilla skara som faktiskt åkte in handduken och vände hem igen.

När inga kunniga kristna behagade infinna sig vände den store ledaren sig i stället till buddhismen som ledstjärna. Ett vägval som märks mycket tydligt ännu i dagens Kina. Dessa händelser är en historisk lärdom så viktig som någon.

Stiftelsen Claphaminstitutet är mer än bara en kristen tankesmedja. Vi tar nu ytterligare ett steg för att också bli ett starkare kristet forskningsinstitut. Vår ambition är att samla och engagera skarptänkta och varmhjärtade akademiker inom olika fält, på kristna såväl som sekulära institutioner, för att tillsammans förkunna och försvara den kristna trons sanning och relevans också i 2000-talets Sverige.

En ofta spridd fördom i vår kultur är att tron skulle vara vetenskapens fiende, att religion och förnuft skulle stå i motsatsställning till varandra. Överlåtna kristna akademiker drivs dock av en helt annan inställning. De betraktar i stället vetenskap och forskning som viktiga verktyg Gud har gett människan för att bättre förstå vår tillvaro. Naturvetenskap är vårt sätt att bildligt talat undersöka Guds fingeravtryck. Humaniora analyserar företeelser i den mänskliga tillvaron, både när den formats efter det vi förstår som Guds vilja, och när den gått i en annan riktning. Och teologi, slutligen, betyder ordagrant: Läran om Gud. Studier och forskning är därför en högst central uppgift för en kristen.

Oavsett vilken akademisk disciplin vi verkar i, kan vi alltså med frimodig och sund argumentation förkunna det som Kublai Khan efterfrågade: Att den bibliska världsbilden är trovärdig och sann, och att kristen tro och värderingar var och förblir den mest hållfasta grundvalen för en nation.

Kristenheten för 800 år sedan lyckades inte svara upp mot Kublai khans inbjudan. Kristna akademiker inom universitet, högskolor och teologiska högskolor möter i dag en liknande utmaning, även om de praktiska förutsättningarna naturligtvis skiljer sig åt. Om en skara överlåtna och kunniga kristna akademiker på 1200-talet tänktes kunna vända världens folkrikaste land till Gud, så kan också vi spela en viktig roll för att förmedla evangeliet och Guds rike i Sverige i dag.

Per Ewert,

direktor vid Clapham­institutet, doktorand på de historiska drivkrafterna bakom sekulariseringsprocessen i Sverige.