Förståelsen av dop och nattvard hör ihop

Dopdebattens vind verkar ha mojnat och dess vågor lagt sig, eller kanske inte.

Åtminstone för undertecknad är det svårt att se hur den skulle kunna diskuteras lösbruten från ett teologiskt sammanhang. I en artikel publicerad på Dagens webbdebatt, 2013-11-04 Ändrad dopsyn påverkar hela teologiska systemet, var min tes att det handlar om skillnaden mellan ett evangeliskt-karismatiskt respektive ett sakramentalistiskt synsätt på Kyrkan/Församlingen, Kristi kropp. Medan det evangeliskt-karismatiska ser Gudsuppenbarelsen i den personligt troendes liv som fundamentalt för Kyrkan, ser det sakramentalistiska perspektivet kyrkan som institution med ämbete och sakrament, som grundläggande för Kyrkan. Båda bygger på tolkningar av Petrus’ bekännelse av Jesus som Messias/Kristus, enligt Matteus ev. kap 16.

Liksom barndopet som sakrament nu vinner framgång i troendedöpande kretsar, gör nattvardspraxis det också. Några exempel:

Medan det åtminstone inom pingströrelsen tidigare var så att man ’bröt brödet’ och delade sinsemellan i bänkarna, så ’går man fram’ till nattvarden numera. Tidigare kunde det vara ett ljust vetebröd eller något ljust tunnbröd: stor vikt fästes aldrig ens vid att det inte skulle vara jäst, som i fallet med judendomens osyrade bröd; numera blir det allt vanligare att ’riktiga oblater’ brukas, ceremoniellt avskilda. Tidigare framhölls ofta att man firade ’minnet av Jesu död’ till dess att Han kommer åter; nu ligger fokus alltmer på att ta emot syndernas förlåtelse.

Denna lilla skiss är nu något mer och annorlunda än en nostalgisk tripp till ’hur det var förr’, för jag tror ’brödsbrytelsen’ (ja, jag föredrar det ordet) behöver reformeras, men i helt annan riktning än vad som nu sker.

Många är medvetna om att Jesus och hans lärjungar firade en judisk påskmåltid, och att Jesus tog en bägare med vin och bröd från denna 'kvällsvard' (eller sena kvällsmåltid = nattvard) när han sade de ord han sade, och som vi kan läsa i de synoptiska evangelierna. 'Instiftade' han därmed 'nattvarden/brödsbrytelsen'? Även detta menar jag är ett sakramentalistiskt laddat ord, men min poäng är att det skedde vid en måltid. Vi ser av till exempel Första Korinterbrevet att nattvarden/brödsbrytelsen 'firades' (även detta ord är sakramentellt laddat: man kanske snarare 'firade' Jesu segerrika ställföreträdande död och Hans kommande i härlighet) vid måltider i hemmen. Vi vet detta för att Paulus tar upp missbruken som förekom då somliga glufsade i sig av maten som omgav denna ceremoni, medan andra satt hungriga; det var väl knytkalas.

Missbruket borde inte skrämma från ett bibliskt bruk: varför inte förlägga brödsbrytelsen/nattvarden bort från de stora mötena i kyrkorna (så man varken hukande och stelt behöver ’gå fram’ eller skicka otympliga särkaltsfat och skvimpiga kalkar i bänkraderna) till hemgrupper /cellgrupper /böneringar/gemenskapsgrupper, åtminstone till en början ledda av äldste/församlingsledare?

Det menar jag skulle bemyndiga de troende i enlighet med deras status; kanske inte särskilt det allmänna prästadömet, men i att redan ha mottagit syndernas förlåtelse genom sinnesändring och tro.

Och här finns kanske 'pudelns kärna': om barndopet som sakrament sådant det ofta praktiseras, befriar från tro, så menar jag att nattvarden, sådan den ofta uppfattas, befriar från omvändelse: nåden, pånyttfödelsen och Ande-meddelelsen kommer per automatik vid dopfunten, och syndernas förlåtelse är något man 'får' genom prästens tillsägelse när man 'går fram' till altaret.

Nu kanske någon tänker att det är en rabiat anti-sakramentalistisk liturgihatare som här talar, men så är icke fallet. Jag får ut mycket av till exempel Svenska kyrkans liturgi; njuter av den i många stycken, och finner det ytterst meningsfullt att böja knä vid altarringen och ta del av bröd och vin. Men jag gör det med empati för det teologiska system som här kommer till uttryck och berikas av t.ex. hur detta påminner mig om behovet av daglig omvändelse; jag känner mig djupt delaktig i orden: ... och har del i världens bortvändhet från Dig. Jag gör det utan förbehåll och invändningar.

Det jag vänder mig emot är frikyrkliga, inklusive pingstvänliga, ’hemsnickrade’ nattvardsordningar, som närmar sig till exempel Svenska kyrkans liturgiska celebration, men som saknar det djup av psykologisk förståelse och de rika bibliska övertoner som klingar med efter många århundradens reflexion och experiment. Och eftersom de är ’främmande fåglar’ i den troende församlingens teologi, kommer de att förbli sådana.

Att försöka härma den sakramentalistiska nattvarden kan knappast vara vägen framåt för en evangelisk-karismatisk förståelse av vår identitet som kristna, och därmed Kyrkans. Förståelsen av dop och nattvard hör ihop.

Bo Krister Ljungberg, teol. dr. i exegetik,