Gabriel Donner: Dementa konvertiter får avslag i asylprocessen

Den 25 juni 2019 nekades afghanskan Zahra N prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen i hennes asylrättsliga mål. Det är inget ovanligt i detta. Migrationsöverdomstolen brukar inte ta upp fall även om domar i lägre rätt skulle vara felaktiga. Jag vågar säga detta eftersom Migrations­överdomstolen tar upp mindre än en procent av alla överklaganden till behandling. Att tro att 99 procent av alla domar i lägre instans vore bestämt korrekta är extremt osannolikt.

Vår ordning med prövningstillstånd kritiseras av både Europadomstolen och av UNCHR, det vill säga FN, men kritiken tas inte emot av vår regering.

Zahra döptes 2016 och vände därmed offentligt islam ryggen. Hennes äldre syster hade sedan tidigare blivit kristen och även beviljats asyl. Men ungefär ett halvår innan Zahra skulle träffa Migrationsverket för utredning fick hon beskedet att hon drabbats av demens. Under utredningen svarade Zahra redligt på de flesta frågor men, oron, som förvärrar symtomen medförde att hon mot slutet av utredningen inte var helt sammanhängande. Hon fick avslag.

Hos Migrationsdomstolen ville Zahra att hennes syster, som hon bor hos, skulle höras som vittne eftersom systern kunde berätta hur hennes liv ser ut. Till slut beslöt Migrationsdomstolen att systern inte skulle få höras och Zahra mådde själv nu efter den långa väntan mycket sämre. Domstolen menade sedan att Zahra på grund av sin sjukdom inte kunde vara kristen samt att det skulle finnas en sådan förståelse för demensen att även olagliga yttringar inte skulle leda till att hon drabbas.

Det fanns således två frågor i processen som inte fick några riktiga genomtänkta svar i skrift. Vad vi fick i stället var antydningar mellan raderna.

Den första frågan rör tron. En person som sover, ligger i koma, är förståndshandikappad eller dement anses av rätten inte kunna vara troende. Tro förutsätter så vitt vi kan uppfatta domstolen ett vaket tillstånd hos en person vid sina sinnens fulla bruk. Tro som tröst och trygghet är otänkbart enligt denna modell.

Den andra frågan rör faran. Domstolens avslag kan bara bygga på antagandet att en dement person aldrig kan förföljas eftersom människor i hemlandet borde vara medvetna om demens för att känna igen den. Men även i Sverige är det inte ovanligt att dementa av omgivningen bara uppfattas som besvärliga eller otrevliga utan att inse att det kan bero på sjukdomen. I hemlandet är utbildningsnivån dramatiskt lägre och den som uttrycker sig ”fel” riskerar sitt liv. Ytterst ser man i domen en illa dold uppfattning att det gör inget om en dement lynchas i Afghanistan. (Namn och platser är justerade för att skydda personens enskilda identitet)

Gabriel Donner, jur kand